Med självklar rätt att leva

Idag har jag lärt känna en liten människa, helt ny på jorden. Astrid, blott 3 dagar gammal, har mjuka kinder, pyttesmå händer och fötter och den allra sötaste lilla mun. Hon gör inte mycket väsen av sig (än) men betyder redan väldigt mycket för många. Hon är min mans tredje barnbarn, hon är ännu en bonus i mitt liv, hon har gjort sin inte så stora bror Alfred till storebror, hon är Veras kusin, hon har gjort sig oumbärlig för sina föräldrar och hon har intagit livet med den självklara rätt ett nyfött barn har och ska ha.

Hon luktar så gott och hon snusar så tryggt vid min hals när jag får förmånen att hålla henne. Jag blir varm och glad, minns när mina egna barn låg så obekymrat snusande i mina armar, på min mage, vid sidan om mig i sängen.

Bara tanken på att någon skulle kunna kröka ett hår på Astrids, Veras, Alfreds huvuden är smärtsam och helt otänkbar. Bara tanken på att det finns små och stora barn som far illa är outhärdlig. Gud, beskydda allas våra barn från allt ont. I alla tider. Amen.

Psalm 606:
Mitt barn, du är buren i Skaparens famn.
Han andas intill dig så nära.
Han håller omkring dig. Han känner ditt namn.
Han gråter med dig, han ler när du ler.
Du är aldrig ensam och oönskad mer, för du hör honom till,
Herren Jesus som vill till himmelens glädje dig bära.

Annonser
Publicerat i Berörd, Just nu | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Idag vet jag varför

I morgon är det ett helt år sen jag bloggade senast. Jag är lite ringrostig, med andra ord, men idag blev jag påmind om varför jag startade den här bloggen – som sedan dess har slirat utanför huvudspåret lite.

Möten med människor är det som engagerar mig mest. Spelar ingen roll om det är mötet i en blick med en kvinna som tigger på gatan, en busig blick hos ett barn eller ett djupt samtal med en nära eller nyfunnen vän. När man möts på riktigt känns det i hjärteroten, eller hur?

Idag hade vi avdelningsdag och pratade i olika konstellationer om vilka personligheter vi är och hur vi interagerar med varandra. Vi hade gjort personlighetstester som resulterade i en slags färganalys och jag var grön+blå i grundbeteendet (läs privat) och grön+gul i det anpassade beteendet (läs på jobbet) vilket betyder att jag är lite mer på i yrkeslivet och lite mer avvaktande privat (fast jag tror inte det stämmer). Vi har fått personlig feedback i 1,5 timme och idag fick alltså hela avdelningen dissekera färgerna i olika konstellationer. Vi fick mötas och stöta och blöta(s), ivrigt påhejade av en expert i ämnet. Karaktärisera varandra. Ge konstruktiv kritik. Grupp(sam)arbeta.

Nå, det var givande på många sätt. Att lära känna varandra på jobbet är både betydelsefullt och trevligt. Men det allra mest givande mötet hade jag efter avdelningsdagens slut. Då fick jag, tillsammans med en relativt ny kollega, träffa en sjukhuspräst som jag hade en första telefonkontakt med igår. En sjukhuspräst som jag fått tips om som presumtivt lämplig talesperson i den kommande kampanjen #mittljus under allhelgonahelgen. Vi ska lyfta sorgen som vi alla förr eller senare möter i livet, och det behövs en klok person som kan sätta ord på det vi bär inom oss.

Denna präst slog direkt an en ton inom mig, per telefon igår. Det fysiska mötet ansikte mot ansikte idag överträffade känslan jag fick i går. Mötet som jag trodde skulle ta 20 minuter tog över en timme, och jag hade så gärna velat prata mer. Tömma mitt inre, prata om sorgen efter min far som varit död i 19 år men som lever kvar inom mig. Höra mer av hens tankar och reflektioner om livet. Fråga om hens möten med människor, hens livsval, hens tankar om liv och död och allt däremellan.

Men inte nog med det. Kollegan, som jag inte känner särskilt väl, blev personlig och delade med sig av sin ganska färska sorg. Jag fångades av hens starka uttryckssätt, fascination över att få arbeta i en organisation som arbetar med insidan och av engagemanget för att bidra till att frigöra andra i att VÅGA sörja, våga prata, våga dela, våga låta sorgen finnas.

Det finns tillfällen när jag frågar mig varför jag jobbar där jag jobbar. Idag behövde jag inte fråga. Just idag vet jag precis varför.

Publicerat i Berörd, Möten, Reflektion | Märkt , , , | 1 kommentar

Mitt 2014 på bloggen

Här finns en årsrapport som WordPress.com har tagit fram

Click here to see the complete report.

Publicerat i Just nu | Lämna en kommentar

Vi kan väl ropa tillsammans?

Ewa_TiB_DSC1317

Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Idag är torsdag. Jag är klädd i svart – tillsammans med mångaTiB_svenskt andra som anslutit sig till den internationella kampanjen Thursdays in Black, som startades i Sydafrika och just nu också drivs av Sveriges kristna råd, läs mer här: Torsdagar i svart. Syftet är att uppmärksamma och protestera mot sexualiserat våld. I krig och konflikt är våldtäkt ett vanligt vapen som en del av krigföringen. Men även här i Sverige utsätts människor för könsbaserat våld.

Gå gärna med i kampanjen, du också!

Jag har gästbloggat om detta i dag, på Svenska kyrkans internationella blogg. Läs om du vill! Tillsammans kan vi!

 

Publicerat i Aktuellt, Just nu | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Mallis

Bokade en resa till Mallorca häromdagen. Nu ska det äntligen bli av! Resa utomlands med bästa vännen sedan 34 år, vi har pratat om det i säkert över 20 år men det har aldrig blivit av. Vet inte varför. Men nu, nu bär det av om drygt en vecka.

Mallis, here we come!

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , | Lämna en kommentar

En liten tanke om döden

Min pappa kallade alltid döden för att gå ur tiden. Det är arton år sedan han själv gav sig av, men de senaste dagarna har jag tänkt mycket på honom, döden och livet. Fick veta för några dagar sedan att en person i vår bostadsrättsförening har avlidit. Hen var sjuk men klarade inte av att hantera sin medicinering på rätt sätt, och gick ur tiden hemma i sin lägenhet med familjen alltför långt bort i landet för att de skulle hinna agera.

Visst är det märkligt? En människa avlider i hemmet, i min absoluta närhet, bara några portar bort, och jag märker ingenting! Jag kände hen inte mer än mycket flyktigt, men nu tänker jag på det desto mer, varje gång jag passerar just den entrédörren på väg till stan eller jobbet eller något annat som hör livet till.

Det är så dags nu.

Publicerat i Just nu | Märkt , , | Lämna en kommentar

Try – or not?

Varför försöker vi så mycket, så hårt, så ofta, så fel – när det egentligen borde räcka med att vara oss själva? Gott när någon vågar visa andra värden än ytan. Colbie Caillat är en helt ny bekantskap för mig – vacker både i början och i slutet, men glöm inte lyssna på texten!

Publicerat i Just nu | Märkt , , , | Lämna en kommentar