En ljus promenad med Tomas Sjödin


Jag har hört det från två kloka människor nu, två varianter på hur man bäst börjar en vardag. Och jag håller med, men det är lättare sagt än gjort att omsätta uppmaningarna i praktisk handling. Det är inte så lätt när det blir skarpt läge – till exempel att vakna av ett sms eller en nyhetsflash som gör att arbetsdagen börjar i sängen med mejl, chatt med kollegor eller webbsurfning för att få koll på läget. Det som gör att makens omtänksamma fråga, ”Kan du inte göra dig i ordning och äta frukost innan du börjar jobba?”, provocerar i stället för att få mig att stanna upp.
Budskapet i den frågan hörde jag också i dag, med andra och betydligt fler ord, under en frisk långpromenad med Tomas Sjödin i hörlurarna, ett nedladdat Vinter i P1 från 30 december 2016. Lite småsvettig och rosig om kinderna satt jag sedan på konditori Fågelsången med en cappuccino och en bondkaka i ett försök att se objektivt på min vardag utifrån ett söndagsperspektiv.
Tomas Sjödin pratade om de tre morgonvälsignelserna: stillheten, mörkret och tystnaden. Sedan sa han till mig (ca 9 min in i programmet):
”Jag tror att man har mycket att vinna på att börja dagen, om så bara under några flyende minuter, med att lyssna mer till sitt hjärta än till nyheterna. Innan dagen vaknar och alla samtal och sms och möten börjar anlöpa, försöka tänka på vad som är ens uppdrag just denna dag – och, ännu viktigare, vad som INTE är det. 
Om man hela tiden bara svarar på det som möter, flyttar man aldrig fram sina egna positioner. Och om man inte agerar i tid, formas snart ens eget liv av yttre faktorer och andras förväntningar i stället för av ens egen längtan. Det är så man går vilse, det är så man drunknar i detaljer. Jag tror mer på att försöka möta dagen på ett bra sätt än att försöka fånga dagen: Jag försöker fokusera på ljuset, ljuset i världen, ljuset i de människor jag ska möta, ljuset som nästan inte går att urskilja i den hopplöshet många lever i. Jag riktar in mig på det jag vill möta, det jag önskar se växa i och runt mig. Så förbereder jag mig att fort och kvickt avrunda det jag inte behöver blanda mig i.”
När jag lyssnade på Tomas Sjödins ord insåg jag faktiskt av vem jag hörde budskapet först. Det kan ta en stund (eller två) innan irritationen över att en närstående ”lägger sig i” ens prioriteringar övergår i tacksamhet över att han ser och bryr sig. Det är en välsignelse att vara två. Och jag får väl helt enkelt kliva upp tidigare på morgnarna för att hinna ta kommandot över arbetsdagen.
ljuset
Med fokus på ljuset… (Foto: jag, från Coops parkering).
Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Notering | Det här inlägget postades i Just nu, Reflektion. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s