Sorg, ilska och vanmakt


I morse när jag gick till jobbet var mitt största bekymmer om och i så fall hur jag skulle fira Magnus och min femåriga förlovningsdag, på egen hand. Han är utomlands på fotojobb månaden ut, och hur kul är det att fira ensam? Men nån liten guldkant hade jag ändå tänkt mig denna hösttorsdag.

Nu när jag kommit hem från jobbet är frågetecknen kring det eventuella firandet mitt minsta bekymmer. Tankarna går oavbrutet till de föräldrar som i morse sa hejdå till sitt barn i tron att det skulle bli som vanligt framåt kvällen. Middagsbestyr, kanske läxläsning och till och med lite tjat om städning eller mobilanvändning eller så. I stället måste de försöka ta in det ofattbara som drabbat just deras son, just dem som föräldrar, just den skolan. Försöka fatta att sonen inte längre finns ibland dem.

Som förälder mår jag illa vid blotta tanken, hjärtat klappar ångestsnabbt och sorg, ilska och vanmakt avlöser varandra. Jag som inte ens har nån anknytning till Trollhättan eller ens avlägset känner någon av de inblandade. Det är föräldern i mig som reagerar, och högst irrationellt tänker jag att det är tur att mina döttrar inte går i skolan längre – men so what? De, och jag, mamma, mina syskon, mina bonusbarn och -barnbarn eller någon annan kan ju drabbas på jobbet, på stan, på universitetet, på dagis, i tunnelbanan eller varsomhelst, närsomhelst… tänker jag vidare och blir plötsligt rädd för allt. Galenpannor och extremister, förvirrade eller onda människor – hur skyddar man sig? Är ondskan, våldet och hatet starkare än godheten, friden och kärleken?

IMG_4215Jag tänder #mittljus för alla sörjande, för kärleken och alla goda krafter som går samman såna här gånger. När sånt här som inte får hända ändå händer. När det ofattbara, otänkbara ger människor en rejäl käftsmäll och lämnar dem med ett stort, nattsvart hål i hjärtat.

Jag tänder #mittljus för skolbarn som tvingats uppleva fruktansvärda scener, som kommer att ha svårt att somna i natt, jag ber för alla föräldrar som ska försöka förklara varför sånt händer och försöka omgärda sina barn med trygghet trots allt. Gud, snälla Gud, var med dem!

Jag tittar på min förlovningsring och pratar med Magnus i telefon, hans röst värmer och jag vilar i att vi har varandra och kanske gör dagens händelser att jag uppskattar honom, mina barn och alla andra nära och kära ännu mycket mer.

När det otänkbara händer
Som ingen människa kan förutse
(…)
Kan någon se nån mening
i något av det som sker
Varför drabbades just du
Varför just här och nu

Du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer
(Mauro Scocco)

Annonser

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Aktuellt, Berörd och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s