En liten tanke om döden


Min pappa kallade alltid döden för att gå ur tiden. Det är arton år sedan han själv gav sig av, men de senaste dagarna har jag tänkt mycket på honom, döden och livet. Fick veta för några dagar sedan att en person i vår bostadsrättsförening har avlidit. Hen var sjuk men klarade inte av att hantera sin medicinering på rätt sätt, och gick ur tiden hemma i sin lägenhet med familjen alltför långt bort i landet för att de skulle hinna agera.

Visst är det märkligt? En människa avlider i hemmet, i min absoluta närhet, bara några portar bort, och jag märker ingenting! Jag kände hen inte mer än mycket flyktigt, men nu tänker jag på det desto mer, varje gång jag passerar just den entrédörren på väg till stan eller jobbet eller något annat som hör livet till.

Det är så dags nu.

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Just nu och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s