Nej, ärkebiskopen förbjuder inte förbön #blogg100 /98


Jag brukar numera försöka vara tyst när det gäller dumheter som skrivs i nätkommentarer eller sociala medier. Bränt barn skyr elden, sägs det, och jag har fått min (i jämförelse med andra mycket lilla) beskärda del av ”elden”. Så jag försöker tänka efter före. Tänker att folk begriper när lögner sprids eller fakta förvrängs eller rena idiotier får utrymme.

Screenshot 2014-06-06 12.47.01Men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när en namnkunnig twittrare påstår att ärkebiskopen förbjuder förbön mot ”pedofili” (ärkebiskopen har för övrigt inte den makten – för den ordningen har vi inte i Svenska kyrkan, om nu någon skulle undra). Eller när jag råkade hitta ett helt obegripligt blogginlägg med efterföljande kommentardiskussion om att ärkebiskopen måste avgå – och hans förestående avslut på något sätt kopplas till Uppdrag granskning… nej, förresten, det måste vara någon lustigkurre som försöker skämta. Haha.

Men jag finner knappt ord när åtta debattörer från olika delar av kristenheten påstår att den hemliga inspelningen av prästerna i Uppdrag granskning är värre än den kränkning en tonårstjej utsattes för när hon filmades under ett samlag. Inte nog med att jämförelsen ens används som argument i debatten, den publiceras också – i både Dagen och Kyrkans Tidning, med de exakta orden:

”En 17-årig pojke dömdes förra året i domstol till skadestånd för kränkning, då han i smyg spelade in ett samlag med en jämnårig flicka och publicerade på internet. Övergreppet mot de inspelade prästerna är här dock värre.” (Min kursivering)

Vad man än kan tycka om Uppdrag gransknings metoder – oetiskt, olämpligt, obehagligt, onödigt, dålig journalistik – så inte är de värre än den kränkningen, och inte heller ett lagbrott.

En kommunikatörskollega använde uttrycket ”uppriktigt sorgsen” – och det är precis så jag känner om hela den här konstiga diskussionen där fokus hamnar på helt andra saker än de människor (medmänniskor!) som i många år har förtryckts av och i kristna kyrkor. Där fakta förvrängs och sprids med vindens hastighet. Där kristna människor tycker synd om präster som vill ha ett slutet rum för sina åsikter, men inte bryr sig om att en inneboende sexualitet likställs med synd och inte kan lyssna in dessa sina medmänniskors kamp för sitt existensberättigande. Där har faktiskt Uppdrags gransknings reporter och ansvarige utgivare en poäng, i sitt svar till de åtta debattörerna KT.

Nä, jag är nog mer än sorgsen, förresten. Ibland förtvivlad och uppgiven. Men oftast stolt och uppmuntrad över alla kollegor, förtroendevalda, präster, diakoner, ungdomsledare och alla andra kristna människor som står upp för de beslut som Svenska kyrkan har fattat längs vägen. Vi är faktiskt många fler än dem som inte gör det.

Och jag tror att Jesus skulle ha gjort detsamma.

Annonser

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Aktuellt, Berörd och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Nej, ärkebiskopen förbjuder inte förbön #blogg100 /98

  1. Emelie skriver:

    Det finns så mycket i den efterföljande debatten som jag finner både obehagligt, orimligt och konstigt. Sånt som gör mig ledsen, människor som inte verkar tänka på vad de säger. Jag kan tycka att smygfilmningen är problematisk – och underlig – jag var inte förvånad över vad uppdrag granskning hittade, mina vänner var inte förvånade för vi vet att detta tyvärr är en del av Svenska Kyrkan. Jag och mina kvinnliga vänner vet också att det finns blivande ämbetssyskon som inte vill att vi ska vara präster. Det är inte något som lever kvar hos den äldre generationen utan finns även hos mina jämnåriga. Vi behöver bli bättre på att hantera de här frågorna i allmänhet tror jag och framförallt bemöta dem med ”konservativa” åsikter utan att försöka ta deras åsikt i från dem… Det svåra är att frågorna verkar vara så infekterade och att alla skriker ”KRÄNKT” (på båda sidor) jag vill att vi som kyrka ska kunna växa till något bortom det, ett enat folk på väg, liksom

    • Ewa skriver:

      Ja det verkar väldigt svårt att hitta en gemensam väg framåt när vi inte ens kan enas om en verklighetsbeskrivning av bara ett enda tv-program. Jag tycker att reportagets namn Bögbotarna var oerhört överdrivet och dessutom osant (ingen präst använde begreppet ”bota”) – men jag såg präster som bara vägleder åt ett håll, och bidrar till uppfattningen att homosexualitet är synd och/eller något man kan befrias från. Jag förstår – verkligen – att det är oerhört obehagligt att bli utsatt för smygfilmning. Men att blanda bort korten med att börja diskutera tystnadsplikt, eller anklaga kyrkans ledning för att ”hänga ut” prästerna eller göra prästerna till martyrer – det förstår jag inte. Om prästerna så hårt går i försvar för det tysta rummet utifrån egna intressen och anklagar tv-programmet för ojusta metoder, slår det bara tillbaka mot och och misstänkliggör dem själva. Varfrö slåss så hårt för att ingen ska få veta vad de säger? Står de inte för vad de säger i det skyddade rummet – som ju är skyddat för konfidentens skull, inte prästens! Jag får inte ihop det.
      Och det svärtar ner kyrkan, dessutom. I sociala medier och av kommentarer på artiklar på nätet kan man lätt få uppfattningen att MÅNGA tror att det är detta kyrkan står för – när det är precis tvärtom.
      Så var börjar man? Hur går vi framåt i kärlek, tillit och respekt för allas människovärde?

      • Emelie skriver:

        Jag håller med dig angående smygfilmningen; obehagligt men det är som sagt konfidenten som ska skyddas inte prästen. Det som är så djupt sorgligt är att det tyvärr är så att alldeles för många ser kyrkan som ett hot och det på grund av att de fått för sig att de flesta av oss står för homofoba och bakåtsträvande ideal. Ibland tappar jag liksom hoppet när jag blir målad i svart utan orsak. Jag har blivit av med vänner för att jag valt att stå i kyrkan och bli präst, allt beroende på de missuppfattningar om vad kyrkan och jag står för. Blir så ofta mött med frågan om vad jag egentligen tycker om homosexuella etc. Det är också djupt problematiskt att det finns personer (framförallt män) som undertecknar att de kan arbeta med både manliga och kvinnliga präster trots att de sedan visar att de inte kan det på mer eller mindre subtila sätt. Det tycker jag är beklagligt.

  2. Ewa skriver:

    Håller med om allt. Det är också svårt att kommunicera att det vi ser är marginellt i kyrkan. Kanske kan vi – du som präst och jag som pressansvarig – ändå på nåt sätt bidra till en förändring. lycka till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s