Vem kan ta sig rätten att värdera kärlek? #blogg100 /83


Även den andra dagen som en positivare människa kunde jag ganska snabbt hitta tre bra saker att lista på Facebook. Inte minst Greklandsvärmen som slog emot mig när jag gick ut från vår tämligen svala arbetsplats, den fick förstaplatsen idag.

Men aningen svårare var det allt under en arbetsdag som präglats av en fråga som många människor har olika åsikter om, nämligen homosexualitet. Jag inser hur lätt jag har det när jag förstår hur svår den är för andra, och hur många verkligen brottas både med sin egen inställning och andras. Det gör mig ont, för det borde inte behöva vara så fruktansvärt svårt.

Själv kan jag inte värdera kärleken till samma kön på något annat sätt än jag värderar kärleken till det motsatta könet. Ända sedan jag brevdiskuterade med min pappa på 80-talet har det varit fullkomligt omöjligt för mig att förneka någon annan den kärlek jag själv har fått leva ut och ha tillgång till. Lite konstigt kunde jag nog tycka att det var (då) eftersom jag själv inte kunde sätta mig in i situationen – men vem var jag att påstå att den kärleken inte var äkta? Inte bejakades av Gud? Inte får uttryckas och levas ut? VEM kan ta sig den rätten?

För mig är det än idag lika omöjligt som… som att påstå att människor inte skulle få gifta sig med nån med samma hudfärg, utan bara med någon av annan hudfärg. Typ. Ja, visst låter det tokigt?

Jag har en dotter som är kär i en tjej, många arbetskamrater som lever ihop med någon av samma kön, vänner som överraskande funnit kärleken där de inte väntade sig den – och flera av dem reflekterar inte ens över att sätta en etikett på sig själva. ”Är jag plötsligt homo nu?” frågade en vän som aldrig nånsin varit kär i någon av samma kön tidigare, men efter lång tids ensamboende blev hen drabbad. Av en människa. Av kärlek. Nu lever de ihop men hen ser fortfarande lite förvirrad ut när diskussionen om homosexuell kärlek viner runt skallen – som om hen inte känner sig träffad. Etiketten passar liksom inte.

Skulle den kärleken som jag ser omkring mig, med samma sorts uttryck för kärleken som jag själv känner igen mig i, inte vara äkta? Tillåt mig att tvivla. Men jag har full respekt för den som av någon anledning väljer celibatet i stället för att leva ut en kärlek som känns fel, och jag kan också respektera den som bara tycker att det är så bibelordet ska tolkas. Däremot kan jag inte ha respekt för den som raljerar över kärlek som omfattar någon av samma kön, eller över den kyrka som jag högaktar just för att den tagit så tydlig ställning och bejakar ALLA som vill leva i en livslång, trogen kärleksrelation. Dem som klär sin homofobi i fromma termer och låter påskina att vi andra, vi som tycker och lever något annat, vi är på fel väg.

Det gör mig sorgsen, arg, beklämd och stundtals riktigt förbannad. Och då hjälper det inte riktigt att solen skiner greklandsvarm och att hyacinterna doftar himmelskt. Gud, förbarma dig över oss alla.

Syren

 

Annonser

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Aktuellt, Berörd, Relationer, Vackert och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s