En högst ansvarstagande bostadsrättsinnehavare #blogg100 /80


Lite med andan i halsen satte jag mig vid styrelsebordet i vår bostadsrättsförening. Hade just hunnit svälja sista tuggan av middagen, som blev färdiglagad kycklinggryta och färdigkokt ris från ICA i Sävja på väg hem från eftermiddagens konferens i Sigtuna. Det blev lite minutplanering för att hinna. Men jag var inte sist. Efter mig kom hon som ansvarade för kaffet och sist, en bit in i mötet, kom mäklaren i gänget – som inte ens hade hunnit äta. Vi tre kvinnor är de enda i styrelsen som fortfarande är yrkesarbetande och det brukar för det mesta gå bra att komma i tid, men just ikväll var det lite stressigt. Vår ordförande och de andra ledamöterna skrattade lite åt våra beklaganden, och aviserade lugnare tider – som pensionärer.

paragrafteckenMen jag vet inte, jag. Dels är det (minst) 15 år kvar för min del, och dels verkar de inte ha det så lugnt. De får ju ta det mest tidskrävande i styrelsearbetet. De finns ju hemma på dagtid och kan ta emot hantverkare och gå på möten som måste förläggas dagtid, inhandla trädgårdsmöbler, och ringa försäkringsbolag, övervaka renoveringar och målning och trappstädningar och gud vet allt. Själv har jag ett hanterligt uppdrag som sekreterare. Utöver protokollskrivandet är jag ansvarig för uthyrningen av vår gästlägenhet. Lämnar ut nycklar och rapporterar in betalningsunderlaget till vår boservice som skriver ut avgiftsavier varje kvartal. Bokar städning ibland. Några mindre ströuppdrag blir det också emellanåt, som att boka underhållning till årsmötet och sånt.

För det får jag en slant två gånger om året, lagom till jul och lagom till semestern – alltid lika välkommet. Men när jag ibland ifrågasätter varför jag fortfarande tackar ja till att omväljas, inser jag att det är ganska roligt. Jag får vara med och bestämma om trädgård, parkeringsplatser, balkonggrillning och låsbyten eller renoveringar. Jag har varit med om att inreda gästlägenheten och fatta beslut om att skapa ett gym och köpa in maskinerna till det.

Och så blir vi ju både förundrade och förbannade på dessa slarvrar till medboende som antingen inte fattar eller struntar i hur sopsortering funkar. Hur svårt kan det vara? Metall i en container, plast i en annan, batterier i en bytta och så olika kärl för färgat och ofärgat glas… glasklart tycker vi! Det både står utskrivet och symboliseras av bilder. Så kan vi reta upp oss lite tillsammans, men känna oss duktiga när vi klurat fram hur vi ska lösa de knivigheter som uppstår längs vägen i styrelsearbetet.

Det känns rätt fint, faktiskt. Så jag fortsätter nog ett tag till.

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Just nu, Reflektion och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s