Bröllop med tidsresa i raketfart #blogg100 /79


DSC_0059Kväll efter bröllopet i Sandhamn. Härligt trött av frisk luft, sol, hav, tystnaden (inga bilar på hela ön!), men också av nya intryck, nya berättelser – och påminnelser om det förflutna.

Det är märkligt hur ofta det händer att man träffar nya människor och ganska snabbt hittar saker som binder en samman. I går var jag alltså på ett bröllop med ett 70-tal gäster, varav jag känner tre hyfsat bra och ytterligare en handfull till namnet. Brudgummen inte alls. Jag satt mittemot ett par som ska gifta sig i sommar, båda lika trevliga och vältaliga. Och vi hittade genast anknytningspunkter. Hon hade knytningar till platser som jag bott på, och fick en kontakt som i alla fall jag upplever at tmin inte får med vem som helst. Vi kanske aldrig kommer att träffas igen, men hennes tal till brudparet fastnade i minnet, och jag skulle då inte ha nåt emot att snacka mer.

Men i vimlet på kyrkbacken efter vigsel fick jag syn på ett bekant ansikte, H. En sångfågel som jag kände för 25 år sen, i Uppsala. Vi hann inte lära känna varandra jätteväl, men var med i samma böne/samtalsgrupp och delade tankar om livet under en period. Sedan skildes hon och hennes man och så småningom fick jag höra att hon flyttat utomlands och gift sig. Gjort nån slags musikalisk karriär. Och nu var hon på samma bröllop! Hade ingen aning om att hon kände bruden. Det blev en märklig blandning av dåtid och nutid, minnen och uppdateringar. A little of this, a little of that. Och nu vänner på Facebook, naturligtvis, så vi kan följa varandra lite mer kontinuerligt.

Senare på kvällen ytterligare ett bekant ansikte, och när namnet nämndes visste jag på en gång – jo, men visst! Han var ju ordförande i EFS ungdom en gång i tiden. Samma leende, samma varma skratt och när jag tog kontakt efter middagen så var det bara rakt på väsentligheterna – vi delade synen på den utveckling som skett sedan vi var engagerade ungdomar, och gjorde en resa i raketfart från 1980-talet till nu. Vad vi fastnat i, vad vi gått vidare i.

På bröllopet var också chefredaktören från mitt första journalistjobb, samma man som blev min nuvarande chefs första chef, och samma man som ledde in bruden på journalistbanan. Att hon sedan övertrumfat oss allihop i fråga om karriär och kändisskap är en annan sak, men vi var många som hade nån form av journalistik gemensamt på bröllopet. Bland annat en reporter som jag en gång för länge sedan hoppades skulle bli chefredaktör på min dåvarande arbetsplats. Så blev det inte, men nu – ett 15-tal år senare – hade vi mycket att prata om. På två timmars båtresa från Sandhamn till Strandvägen i Stockholm hann vi med mycket och där blev det ännu en Facebook-vän.

DSC_0154Tänk att det är så. Vi människor behöver se och ses, behöver mötena som är så viktiga – åtminstone för mig. Anette och Janne blev kära och gifte sig, och tack vare deras bröllop fick jag träffa inte bara ett mycket lyckligt par utan också nya intressanta människor,  nuvarande vänner och människor ur det förflutna. Bara så där. Helt oväntat och mycket välkommet.

 

Annonser

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Berörd, Möten, Relationer och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s