Om konsten att prata – eller lyssna… #blogg100 /70


Jag svarar i (jobb)telefonen med mitt namn och mannen i andra änden säger ”Hej Eva” (uttalar det som man ska med ”v”) och fortsätter ”…men du stavar ju ditt förnamn med dubbel-v, alltså som i Vilhelm” säger han (med enkel-v-uttal). Jag förstår genast att det inte är en journalist, och suckar inombords. Ännu en människa som uppenbarligen inte har något mer meningsfullt att göra än att ringa till mig. Den tredje på två dagar.

Och jag hade inte tid. Inte tid att prata länge med en människa som tydligen hade tid att prata hur länge som helst, och pratade överdrivet långsamt och tydligt men med kraft och myndighet.

När jag (tydligen) skrattade till en aning åt hans utläggning av stavningen av mitt förnamn, blev han irriterad. ”Jaså, du skrattar åt mig! Jag spelar in det här, bara så du vet det”. Självklart skrattade jag inte åt honom, men det ju lät lite roligt. Dubbel-v som i Vilhelm?

Ja, för att göra en lång historia kort, så kom han så småningom fram till att han ville prata med ärkebiskopen. Precis som de som ringde igår ville han inte förstå att det var bättre att ringa till ärkebiskopens assistent, som har hand om sådana förfrågningar. Jag vankade av och an i kontorslandskapet och kollegorna som hörde vad jag sa tyckte synd om mig, idag igen. Lyckades så småningom få en syl i vädret och lämnade namn och telefonnummer till rätt person och sen behövde han prata lite till och sen kunde jag äntligen avsluta i vänlig ton. Ändå tyckte han att jag hade avbrutit honom. Lite stressad och irriterad fortsatte jag jobba.

Men de här tre samtalen lever kvar i medvetandet, lite skavande. Dels för att vi pressisar ständigt lever med vetskapen om att vi kan bli utsatta för tester, journalister eller andra som ringer och spelar in oss för att kolla hur vi bemöter folk. Dels för att det är så många som tydligen behöver prata med någon, och vem som helst går bra. Söker man kontakt med ärkebiskopen kommer mitt namn upp i kontaktlistorna. Och jag svarar ju alltid i telefon. Har lyssnat på så många som gråter, skriker, föreläser, läxar upp eller förbannar både ärkebiskopen, mig och Svenska kyrkan, eller bara tycker synd om sig själva, eller undrar om det är nån mening med att leva.

Jag försöker verkligen vara vänlig och tillmötesgående. Försöker lyssna för att höra om jag kan hjälpa till på något sätt. Men när de inte vill lyssna tillbaka, eller vägrar att ta mina hänvisningar till andra och verkligen draaaaar ut på samtalet, förstår jag att de kanske inte är ute efter att få nån hjälp. De behöver bara få prata (eller skrika, förbanna, läxa upp…). Vi är ju till för varandra, vi människor. Då kanske jag helt enkelt ska stå ut med det och bara lyssna ett (bra) tag. Om nu det kan vara till nån hjälp?

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Reflektion, Relationer och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s