Heder åt Mästarnas mästare #blogg100 /65


MMJag gillar verkligen tv-programmet Mästarnas mästare. Väldans trevliga idrottsprofiler, flera som jag inte ens hört talas om innan men som jag förstår har uträttat storverk, och som jag direkt bara gillar. Som boxaren Anna Laurell, till exempel. Jag kommer nog aldrig att vilja se boxning, men nu sitter namnet för alltid i medvetandet – och jag hejar och hoppas att hon ger ”gubbarna” Tommy Söderström och Thomas Ravelli en rejäl match i nästa veckas final.

Men gubbarna är ju goa, de oxå. Ravelli lite småfjantig, pratar högt för sig själv, alltid lika förvånad när han gör en bra prestation, eller vinner. Söderström, en förgrundsfigur i machosporten ishockey, erkänner utan åthävor att han är både höjdrädd och rädd för spöken. Och snabba bilarär inget för honom, bilar är bara ett sätt att ta sig från A till B.

Ja, vad vill jag säga med detta? Det är klart att även idrottare, och kända sådana, bara är människor. Det är klart att de skrattar och gråter och gör sig illa, och haltar och klagar och gör bra saker som alla andra.

Det underbara med programmet är bara att ingen blir förnedrad. Kvällstidningarna försöker hitta konflikter och försöker skapa en negativ spänning som inte finns. Deltagarna tävlar på fullt allvar, men ingen är dålig förlorare, ingen hetsas att intrigera, ingen tar sig fram på någon annans bekostnad och alla är goda vinnare. De skrattar med varandra, inte åt varandra. Deltagarna faller och reser sig. Och programledaren Micke Leijnegard tar precis lagom mycket plats, och känns uppriktigt engagerad och imponerad av deltagarnas meriter. De hyllas som de mästare de är, och när de åker ut ur programmet kan de göra det med ryggen rak och huvudet högt.

Jag vet inte vilken säsong i ordningen detta är, men heder åt SVT för ett sånt här program. Jag mår gott och längtar till nästa!

Annonser

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Just nu och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s