Nästan som advent #blogg100 /50


Det känns nästan som advent. Jag går i väntans tider – på flera sätt. Eftersom vi var på Kreta hela den här veckan och kom hem först långfredagens kväll, så har det inte blivit så mycket påskkänsla. Skärtorsdagens och långfredagens gudstjänster brukar betyda mycket för mig, och är liksom nödvändiga för att kunna uppleva påskdagens jubel – men det blidde inte gudstjänster på chartermålet. Glömde till och med psalmboken hemma. Och flygstewardens uppmaning på hemresan kändes tämligen malplacerad: ”Unna dig en fördrink före maten, det är ju ändå långfredag”… Say no more.

Hur det nu än är med det så har dagen ägnats åt förberedelser. Har storhandlat inför alla barnens ankomst och påskdagsmiddag i morgon, alla barnen med respektive och ett litet barnbarn dessutom. Plus svägerska/svåger och en god vän. Vi blir fjorton personer här hemma och jag längtar, vill göra den godaste mat jag kan och hoppas att alla ska trivas. Mår gott när alla är samlade.

Men jag har också gått och längtat till påskaftonsmässan och nu är det bara fyra timmar kvar. Vi ska äta gott först, maken och jag, och ta det lite lugnt, men sen är sinnet vidöppet för påskens uppståndelsebudskap. När jag var yngre hade jag svårt att ta till mig påskdramat, det kändes nästan lite tjatigt att höra berättelsen år efter år, och jag tyckte aldrig den fick fäste i min vardag. När jag var journalist på en samfundstidning minns jag att vi ständigt grunnade över hur vi skulle kunna förnya oss i tidningen, och vid nåt tillfälle hittade på den fyndiga rubriken ”Det är för lite uppståndelse över påsken”. Och det är det ju.

Många svenskar vet idag inte ens vad påsken handlar om, ”nåt kristet” vet de, men inte vad. Man träffar släkten, man åker skidor och äter ovanligt många ägg, men sen är det inte så mycket mer.

Jag vill ha mer. Jag vill uppleva. Och även om jag nu missade inledningen på dramat, så har jag ju hört den så många gånger att jag vet, jag känner och jag vill vara med när vi efter midnatt får ropa ”Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!” i kyrkan. Glad påsk på er!

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Just nu, Reflektion och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s