Bad, bad Friday #blogg100 /35


Jag har ingen aning om varför Långfredagen kallas ”Good Friday” på engelska. Jag vet i och för sig att Jesu död så småningom resulterade i något gott, men jag tycker det är märkligt att kalla själva dödsdagen för god fredag. Det finns säkert nån bra förklaring. Men den här fredagen blev allt annat än good. En riktigt ”Bad, bad Friday” faktiskt.

Idag fick vi tre dödsbud, ofattbart tätt, på jobbet. Det var tre personer som alla haft ett stort engagemang för Svenska kyrkan, inte minst med koppling till det internationella arbetet. En av dem var pensionär, de andra två mitt i livet. Vi höll en andakt/minnesstund för dem i vårt lilla kapell, ”Marias lovsång”, på eftermiddagen. Tände ljus, ställde fram fina bilder på dem och fick minnas och sörja tillsammans. Det var fullt i kapellet, och efteråt lite svårt att gå därifrån. Tre liv hade tagit slut, ganska plötsligt och oväntat. Tre liv! Tre personer, tre namn: Gunlög Rosén, Lars-Ove Sjöstedt, Björn Ryman. Det måste få tränga in i våra medvetanden, det ofattbara.

Det är nog väldigt viktigt att få stanna upp, att släppa allt annat, stänga av telefoner, bryta sammanträden, och få mötas i tystnad och vördnad över de liv som levts. Hoppet om evigheten har vi som troende, men sorgen över förlusten måste få komma till uttryck.

Och allt annat ter sig ganska småttigt och oviktigt i jämförelse med de liv som släckts.

”Var rädda om varandra” sa prästen som ledde andakten, som slutord. Var rädda om varandra.

Ja, måtte vi vara rädda om varandra – medan vi har varandra i livet. Tänker jag och ser tillbaka på en arbetsvecka som i vissa avseenden handlat om hur vi människor INTE är så rädda om varandra och vilka konsekvenser det får. Det är tungt att inse.

Trosbekännelse (Sv psalm 766)
DSC_0209 kopia
Jag tror på en Gud som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt.
En tröstande Gud som kan trösta likt den
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud som bor inom mig
och som bor i allt utanför.
En skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

Annonser

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Reflektion och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Bad, bad Friday #blogg100 /35

  1. kyrkis skriver:

    Så sorgligt, men vackert.

    Jag tror det het ”good friday” för att denna dag blev alla våra synder försonade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s