Livegen i Pakistan #Blogg100 /1


blogg100-logotype-300x256Jag har bestämt mig. Jag ska blogga hundra dagar i sträck, som deltagare i #Blogg100. Det blir nog mycket jobb, och mycket reseminnen. Here we go…

Det sprakar i mitt öra. Kanske betyder det att locket börjar släppa? Förkylningen som jag drog på mig i Pakistan för en vecka sen förvärrades när jag kom hem, men framför allt innebar de tre flygsträckorna en rejäl påfrestning på öronen och vid sista landningen slog det till ordentligt. Högerörat är inbäddat och jag är lomhörd.

Marta_collage2Men vem är jag att klaga? Jag tänker på Marta, 35 år, som jag träffade i Baath utanför Lahore. Hon är gift, har fyra barn och jag gissar att det femte är på väg – men det var lite svårt att se eftersom hon satt på huk hela tiden. Marta jobbar på ett tegelbruk och tillverkar sina stenar för hand, liksom alla de 60 anställda familjerna. Ja, familjerna. Barnen jobbar också, det finns ingen skola för dem och de behöver hjälpa till att försörja familjen. Martas familj tillverkar uppemot 600 tegelstenar per dag, de jobbar 10 timmar om dagen sex dagar i veckan. Och tjänar cirka 300 rupees (3 USD) per dag. Ett läkarbesök kostar 150 rupees. En lyx de mycket sällan kostar på sig, även om de blir sjuka.

Pakistan (1222)– Vi får inte arbeta under regnperioden juni-augusti. Då måste vi låna pengar av ägaren till bruket, och handla mat på kredit, och sedan måste vi ju betala tillbaka, säger Marta enkelt.

Det kallas livegen med ett fint ord. Vissa människorättsorganisationer kallar det slaveri.

Marta har jobbat här i 12 år. Hon är kristen, liksom de flesta av arbetarna på tegelbruket. På söndagarna har de ledigt och kan gå till kyrkan i byn, och någon enstaka gång kommer en präst till bruket. Dessa människor befinner sig allra längst ner på samhällsstegen, och även om de bor gratis på tegelbruksområdet är tillvaron tuff. Det finns inga toaletter, så de får göra sina behov utomhus. Marta har inga varma kläder och skor, och får arbeta barfota även under vintern då temperaturen kan krypa ner på minusgrader. Jag uttrycker min bestörtning, jag som alltid fryser, till och med hemma i min varma lägenhet.

– Vi måste klara det, för vi har inget val. Vi är vana, säger hon och fortsätter med van hand att knåda leran likt en deg och smackar dit den i formen. Det går snabbt och stenarna radas upp, var och en med hennes ”signatur”, ett märke som gör det lättare att räkna hur många hon har tillverkat.

Pakistan (1268)Jag tänker fortfarande på Marta och hennes vackra leende, men också på hennes bekymrade min när den tvååriga dottern kastar sig gråtande ner på marken bakom henne. Tar hon hand om dottern blir färre stenar gjorda.

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Berörd, Möten. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Livegen i Pakistan #Blogg100 /1

  1. kyrkis skriver:

    Det griper tag. Jag har varit i Indien och sett en del. Dottern var i Bangladesh och såg både positiva saker ock ren misär.

    Vi har det kusligt bra i vår ankdamm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s