Det brutna mörkret


Tidigare ikväll gladde jag mig åt Elfsborgs serieledning i Allsvenskan. Sedan njöt jag en kopp te i soffan med min dotter framför ett inspelat avsnitt av Grey’s anatomy. Sen kollade jag Facebook. Sen…

…stannade tillvaron. Vännen Thomas hade postat en länk till tv-programmet Annas eviga och jag tittade genast. Tema: döden. Gäster: en fd ärkebiskop, en döende ung man, en dokumentärfilmare. Erkänner, jag tittade mest för att jag tycker så mycket om att lyssna på KG Hammar. Och det gjorde jag den här gången också. Men Kristian Gidlund, 29, döende i magcancer, hade mycket att säga om livet. Ja, om döden också.   Vi vet alla att vi ska dö, men han vet att det blir alltför snart.

Jag har varit så rädd, så rädd för döden. Ändå kan jag säga att stunden vid min pappas dödsbädd, i dödsögonblicket, var en av mitt livs finaste. Han hoppades att hans död skulle göra mig mindre rädd, och nu 16 år senare tror jag faktiskt att det är så. Jag tänker ofta på honom, min pappa, men det är ju min levande pappa jag minns och undrar hur han skulle ha tänkt och vad han skulle ha sagt.

Han lovade att kontakta mig från andra sidan om det bara var möjligt. Det är det tydligen inte. Kanske är det bäst så. Men jag känner honom ibland, i en liten minnesbild, eller ett grått skägg, eller i en gotländsk fras… Och tänker att det stämmer som vår kyrkosekreterare Cristina Grenholm säger i ett pressmeddelande om Allhelgonahelgen idag: ”Allhelgonahelgen ger plats för sorgen och döden samtidigt som den hjälper oss att uttrycka vördnad inför livet och stillsamt övertygar oss om att döden inte har makten över det levande. Ett enda litet ljus räcker för att kyrkogårdens mörker ska vara brutet”.

I hopp och förtröstan lägger jag mig till nattens vila. Det blev en bra dag, det här, trots att jag hade vissa  tvivel i förmiddags.

Annonser

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Just nu. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det brutna mörkret

  1. Margarethga skriver:

    Så fint Ewa – TAck. Valters kände ågon gå vid sin sida innan han dog. min sista hälsning till honom förmedlades av han fru so läste Herren är min Herde. Det blev ljust för fru och syskon…
    Spåådana minnen och det den döende un ge mannen berättade är nytta för oss. JAg såg programmet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s