En rookie på Pride


Först: Såg Mona Sahlin i Kungsan idag och var bara tvungen att tala om för henne hur bra hon var i TV4, tillsammans med biskop Eva Brunne, efter Norgeattentaten. Hon verkade bli glad. Och poserade villigt på bild med min dotter. Gilla!

Sen: Var på mitt livs första Stockholm Pride. Som nyfiken medmänniska och som glad regnbågsförälder, tillsammans med dottern. Och som gäster till två ackrediterade fotografer kom vi oss in på backstage-minglet strax före invigningen. Inget märkvärdigt alls, man fick en öl och tillfälle att spana lite på åtminstone några kändisar. Unni Drougge kråmade sig framför fotograferna, Victoria Sandell Svensson kom med fru och två barn, Babsan svischade förbi i nåt gröngult och sen var det dags för invigning på stora scenen i Kungsan.

Lite kul var det. Humor och allvar från scenen. Konferencieren Moa(?) är okänd för mig men var kvick i munnen och knep en hel del poänger. Men jag förstår inte fixeringen vid det sexuella, som om HBTQ-folket endast är sexuella varelser och bara är ute efter att omvända ”heterosarna” så de förstår tjusningen med att hångla med nån av sitt eget kön. Måhända var det ironi, men funkade inte på mig. Varför spä på eventuella fördomar, när man samtidigt ständigt måste kämpa mot alla dessa fördomar? Skoja gärna och mycket, men låt oss heterosar vara hetero, och lyft upp det vackra, innerliga och äkta i all form av kärlek.

Kanske har det med åldern att göra, men jag blev mer imponerad av – vad jag förstår – radarparet Kjell Rindar och Anna Mohr. 70-åringarna i sina rosalila skjortor (tyvärr tog jag ingen bild på dem) talade övertygat och varmt om sina erfarenheter i såväl den politiska som kristna sfären, och trots bistra erfarenheter står de där på scenen och gläds åt att man kan tala öppet om HBTQ-frågorna i Sverige idag, i Kungsan 2011. Jag är glad och stolt över att stå där som den jag är och med armen om min dotter.

Jag har lite svårt att förstå all utstyrsel och de extrema uttrycken, men det är så lätt att stå och döma trots att jag själv tycker att jag har en öppen inställning till mina medmänniskor. En kvinna framför mig har konstig frisyr, konstiga kläder och extremt många ärr på sina armar. Jag förstår att hon har sin historia, och förmodligen har kämpat för att bli sedd och hörd. Om hon blir det nu, som den hon är nu, så fine. Sammanhanget stärker och jag hoppas att jag med min närvaro har betytt något för någon, som den hetero jag är.

Sist: Amen.

Två av invigningstalarna: Pär Wiktorsson och Catharina Fox Loft, ordförande och vice ordförande för Stockholm Pride.

Tillägg 2 augusti: Du, L, som skrivit en kommentar till ovanstående – den typen av angrepp på enskilda mäniskor, eller för den delen hela Pridefestivalen, godkänner jag inte för publicering i min blogg.

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Just nu. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s