En kvinna i min smak


Jag har missat de flesta sammarpratarna hittills i år men idag låg jag i soffan o hörde Helena Bergström. Hon sa mycket jag kände igen mig i och höll med om – bland annat att Tarkovskijs ”Stalker” är en skittråkig film, men det vågade hon inte säga när hon gick scenskolan. (Det vågade jag säga när jag gick på Strömbäcks folkhögskola, där det snabbt uppstod två läger. Det fanns bara för eller emot – inga mellanlägen…)

Men det jag främst fastnade för var hennes tankar om ålder (ca fem minuter från slutet). Hon hade sett en dokumentär med kvinnliga hollywoodstjärnor som höll brandtal om att våga åldras. Problemet var att dessa kvinnor var plastikopererade, och för Helena talade det högre än allt det bra de sa. ”Gud hjälp oss att värdera alla åldrar på riktigt. Egentligen borde man hurra för varje rynka som kommer – det syns att jag har erfarenhet”, sa hon i radio och fantiserade om reklam för en ansiktskräm som framhäver alla fantastiska rynkor. ”Varför? Because you’re worth it.”

Jag vet inte om det finns kvinnor utan åldersnoja. Jag har haft  min beskärda del men det har i alla fall lugnat ner sig. Om två veckor fyller jag femtio – och det är klart att jag blir glad när kollegorna säger ”det kan man inte tro” och andra snälla saker. Jag har lite svårt att identifiera mig med siffran 50, den stämmer liksom inte med det som är jag. Men antingen har det inte gått upp för mig ordentligt att jag snart är där, eller så har det inte så stor betydelse. Just nu vill jag mest se det som en bra anledning att fira, att ha fest, att samla människor från min livsvandring och ha skoj. Jag slår till med släktmiddag, drop-in-tårta och så småningom också en fest.

Jodå, rynkorna finns också och jag har liiite svårt att se dem som ”fantastiska”, liksom hullet som blir allt svårare att få bort ju mer åren går. Men jag har nån som älskar både mig, hullet och rynkorna. Och då går det ju an att se dem som livserfarenhet. Så får det bli.

Annonser

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Reflektion. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s