En gnällspiks bekännelser


En lång kvällsdiskussion om sociala medier, efter en arbetsdag präglad av detsamma, utmynnade i gnäll. Ja, jag kan vara en riktig gnällspik ibland och i oregelbundet återkommande stunder av självinsikt kan jag bli alldeles förfärligt trött på gnället. Det finns ju alltid nåt att haka upp sig på. Är det inte klimatet (snö, is, halka, blåst usch och fy!) så är det jobbet (jobbiga möten, konstig chef, full kalender, kollegor som inte begriper sitt eget bästa – suck) eller så kan det ju vara det alldeles egna privatlivet (trötthet, ont om pengar, krävande barn, sjuka föräldrar – you name it).

Det är på nåt vis som att livsluften består av gnället, även om det är lättare att se det hos andra än en själv. Idag var jag nära att fråga en person om det är roligt att vara så raljant, negativ och cynisk, eller om personen i fråga bara är det av födsel och ohejdad vana. Jo, jag tackar, solstrålen själv skulle fråga en sån sak… ja, jag hann hejda mig i tid.

Jag brukar faktiskt tänka på mig själv som en positivt lagd person, en ganska glad typ som hellre tror gott om människor än att utgå från att de är idioter. Ibland renderar den inställningen något höjt ögonbryn, som vore det naivt eller blåögt. Och ja, då tar jag hellre det. Men jag är snart 50 och känner mig ibland betraktad som ungdomligt naiv i mitt (relativt begränsade) engagemang för sociala medier, och det har jag lite svårt att förlika mig med. Och så går jag igång och pratar ivrigt och yvigt om ”vår tids kyrkbacke” och ”vi måste sluta prata om formen, som sådan, de sociala medierna är ju bara medlen för den stressade nutidsmänniskan att umgås” och ”bloggen är ett utmärkt sätt att få tala till punkt och bestämma agendan själv”… och så hör jag mina positiva, konstruktiva tankar övergå i ett crescendo av gnäll över att det ska vara så svårt att förstå?

Nä, vi ägnar alldeles för mycket tid åt att gnälla över tillvaron, livet är ju för kort! För kort för att gnällas bort, varför umgås vi inte mer och skrattar mer, och leker, busar, läser, äter, lyssnar, pratar, tittar, kramas mer? undrar jag och så kommer genast gnällrösten fram och kallar tankarna för ”flåshurtiga”. Hur gör man för att få tyst på den???

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Reflektion. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s