När jag andades innebandy


Ikväll har jag – för första gången på mycket länge – sett innebandy live. Svenska mästarna tillika Europacupmästarna Storvreta IBK mötte Dalen på hemmaplan, och fick pisk. Kanske var det lite baksmälla efter Europaframgången, kanske var de lite trötta efter 8 matcher på två veckor, kanske var de inte tillräckligt laddade…men det får man väl ta som supporter. Lite tråkigt bara, första matchen efter Europaguldet och allt.

För ett par år sen hade jag säsongsbiljett och gick på i stort sett varenda hemmamatch. Det var en ganska jobbig period i mitt liv och innebandyn kom att bli ett viktigt andningshål för mig. Kunde glömma äktenskapsproblem, kunde koppla bort jobbstressen – på läktaren levde jag mig in i spelet, jublade och grät om vartannat och tänkte inte på något annat. Kände för Storvretapojkarna nästan som mina barn och blev arg när nån motståndare gjorde dem illa. Ja, ibland gjorde det fysiskt ont när de förlorade, så ledsen blev jag. Och blev förstås SÅ glad när de vann.

Därför var det lite märkligt i våras att inte ens vara på plats när de tog det eftertraktade SM-guldet. Visserligen satt jag fast i Wien pga askmolnet, men även om jag hade varit hemma hade jag inte kunnat gå på just den matchen. Och det hade just där och just då inte heller varit lika viktigt.

Nu mår jag så bra att jag inte måste sitta där och andas. Nu kunde jag gå på match och tycka att det var underbart när kung Kohonen satte en straff (ja, han missade ju en oxå, förstås), och tycka att det var trist att grabbarna förlorade matchen trots sin uppryckning i tredje perioden. Men det gjorde inte ont, för jag behöver inte längre förflytta en inre smärta till något yttre. Storvreta IBK får hänga läpp utan mig ikväll, för jag är hemma och mår bra.

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Just nu. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till När jag andades innebandy

  1. Sanna skriver:

    Skönt att höra mamma! Älskar dig ❤

  2. Lena skriver:

    Kram!!

  3. Anna-Lena skriver:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s