En övning i att ta emot


Idag blev jag av med alla mina värdesaker. Ja, alla värdesaker jag hade med mig, alltså. Datorn låg kvar på hotellrummet (i San José i Costa Rica), men PASSET, min nästan nya systemKAMERA, min sambos dyra BLIXT, min PLÅNBOK med pengar och både privata kreditkort och jobbkortet, och så MOBILEN. Och min nya fina dräktjacka, som jag köpte dyrt i Wien i våras. Klänningen hade jag på mig, men jackan låg i ryggsäcken… 

Jag kände mig genast naken, på flera sätt.

Det hela skedde i kyrkan, mitt under nattvardsgången. Jag satt längst fram för att fotografera, men hade lovat hjälpa till med att dela ut nattvarden. Stuvade in min ryggsäck under stolen där jag satt – och när jag kom tillbaka efter en fin stund som brödutdelare var ryggsäcken spårlöst försvunnen. Det finns mycket att berätta om det, men jag har hela dagen fått öva mig i att ta emot. Alla dessa vänliga costaricaner, deras förtvivlan över det som hände, kollegornas hjälpsamhet. Jag fick låna telefon för att ringa hem till sambon och få hjälp att spärra korten. Jag blev skjutsad till polisen för att göra anmälan, har fått låna pengar, har fått tolkhjälp – överallt dessa goda människor som ställt upp. Jag sörjer min kamera, men den går att ersätta, utom dagens bilder. Alla andra bilder hade jag tankat över i datorn, som tur var. Men anteckningarna från intervjuer och information som vi fått går inte att återskapa. Och som sagt, passet. Nu kan jag inte resa hem på tisdag morgon med den övriga gruppen, eftersom de reser via USA och jag släpps inte in utan ett riktigt pass.

Närmaste svenska ambassad ligger i Guatemala, men jag fick störa dem mitt i valvakan (och vilken valvaka sen!) och nytt pass tar minst en vecka att få. Några telefonsamtal senare visste jag att jag kan få ett tillfälligt resedokument via spanska ambassaden här i San José, och nu hoppas jag få biljett med KLM via Panama och Amsterdam. I morgon bitti hänger jag på låset när de öppnar kl 8, med två foton, kopia på polisanmälan och 50 US-dollar i högsta hugg. Vilket äventyr… Missar utflykten till en vulkan, men vad är väl en vulkan mot en spansk ambassad…?

Dagens lärdom blev att ta emot. Ta emot praktisk hjälp, omsorg och stöd på olika sätt. Att befinna sig utomlands utan pengar och pass är en speciell upplevelse. Och hur jobbigt det än är att bli bjuden på maten (ja, ett lån förstås), eller hjälplöst låta nån annan föra min talan  hos polisen, så är jag lyckligt lottad som har en grupp vänner omkring mig. Vänner och nya bekanta som visar omsorg, som vill hjälpa och gör det.

Tack Adriana, Xinia, Charlotte, Grettel, Katarina, Magnus och Magnus – och alla ni andra. Det kunde ju varit så mycket värre – jag kunde ha varit helt ensam.

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Just nu. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till En övning i att ta emot

  1. Lars Cornell skriver:

    Jag känner med dig. Ofta har jag levt med sådan rädsla och lärt mig ha kroppskontakt med min portfölj. Kan jag hjälpa?

  2. Margaretha skriver:

    Skönt att du inte är ensam

  3. manderia skriver:

    Tack för erbjudande om hjälp – men jag har verkligen fått all hjälp man kan få! Det finns underbara människor överallt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s