Gråt, skratt och bröllop (suck)


Det kom ett sms, ”jag behöver höra din röst”. Jag ringde och lyssnade till en ledsen människa. Svårt att finnas till på långt håll, men så skönt att ändå få vara nära via telefonen. Det är inte alltid som mejl, sms, msn och allt det digitala är bäst – det behövs analoga nyanser också. Att höra gråtskrattet, skrattgråtet och allt däremellan är oslagbart.

Läste i morse några rader som berörde. Hanna Hellquist i DN Kultur (varför ligger den inte på webben – eller är jag blind?): ”…plötsligt är jag inte en sån som funderar längre, plötsligt springer jag världens härligaste gatlopp i mina sommarsandaler och vänder mig inte om en enda gång.” Hon har träffat en man ”som inte gör bort sig en enda gång” och hon lever i nuet utan att oroa sig. Jag blir så glad över känslan hon förmedlar och jag känner, jag bara vet precis vad hon skriver om även om jag skulle ha uttryckt mig annorlunda. Ett års oro och ångest har gett vika, ett lugn har infunnit sig, och jag ser inte bakåt, jag trivs nästan med mig själv och nästan med livet och även om jag garderar mig lite känns marken stabil. Och ja, det finns en man som bidrar till tryggheten och viljan att vara i nuet. Men jag står på mina egna ben och det känns bra.

Bara en fundering till, innan jag blir för pjunkig. Jag har inte bloggat så hemskt länge, och inte ansträngt mig för att marknadsföra mig. Har nöjt mig med att antalet läsare åtminstone blev tvåsiffrigt. Plötsligt flerdubblas läsarantalet – bara för att jag skriver om prinsessbröllopet. Jag får till och med kommentarer från okända. Vilka känslor debatten väcker! Vilket engagemang! Alla pratar om det överallt och hela tiden. Lite motvilligt måste jag ibland beundra (kvälls)tidningarnas förmåga att hitta de mest osannolika vinklar att skriva utifrån. Om det är sant eller inte verkar kvitta, vi läsare insuper det mesta ändå. Vad ska vi ta oss till när det är över?

Det kommer reaktioner till Svenska kyrkan av de mest skilda slag – vissa är fly förbannade över att våra präster tar sig rätten att ha åsikter om hur vigslar ska utformas (tänk, va!), och vissa är lika fly över kyrkans ”flathet” och oförmåga att säga ifrån på skarpen. Det är ju bara för ärkebiskopen att säga nej, helt enkelt. Och i båda lägren hotar vissa med att gå ur kyrkan, om det inte blir som de vill. Och det blir det ju inte – för hälften av dem.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Och nu har jag gjort det igen. Igår skrev jag på Facebook att jag skulle skrika om nån sa ordet ”vigsel” en gång till. Men nu skrev jag det själv. Godnatt…

Annonser

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Berörd, Reflektion. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s