Ordväxling, ordklyveri och gissningar


Vi har haft en liten ordväxling i dag, Aftonbladets ledarskribent Helle Klein och jag. Hon skrev om dagens ledare på sin blogg, en ledare med rubriken ”Anders Wejryd måste säga nej”. Det handlar om Kronprinsessans (faktiskt ej bekräftade) önskemål att ledas fram till altaret av sin far, och att ärkebiskopen borde säga nej. Vi ordväxlade på hennes blogg, och hon tyckte att jag ägnade mig åt ordklyveri – men ibland är orden väldigt viktiga.

Det är inte korrekt som Klein skriver, att brudöverlämning vore ”ett brott mot Svenska kyrkans vigselordning”. Det förekommer ibland i kyrkan, men Svenska kyrkan avråder från det eftersom vigselritualet är så tydligt i fråga om makarnas jämställdhet. Vår tradition är att brudparet går fram tillsammans, två självständiga individer som frivilligt och jämställt vandrar till vigseln. Men det är inte reglerat i Kyrkohandboken hur man ska gå in i kyrkan vid en vigsel, så den får inte stå och falla med detta. Det handlar om vilka signaler som sänds och hur de tolkas. Brudpar kan se olika på den saken.

Det jag inte riktigt begriper är vad Helle Klein egentligen menar med att ärkebiskopen borde säga nej. Säga nej i betydelsen hoppa av som vigselförrättare? Eller säga nej i betydelsen förbjuda? Det senare går inte, eftersom det inte finns något som reglerar hur vandringen fram till altaret ska gå till. Och att hoppa av – ja, då måste man ju prata konsekvenser och väga dem mot alternativen. Störda relationer med hovet må så vara, men gissningsvis störda relationer med staten på flera nivåer. Är det värt det?

Och OM nu kronprinsessan verkligen skulle önska bli överlämnad av sin far, gör hon det inte av fri vilja då? Eller hur kan vi veta att det inte finns mycket goda skäl bakom önskemålet? Frågorna är många men svaren är få. Och de enda som verkligen vet hur diskussionen förs, är (som vid alla andra vigslar) brudparet och vigselförrättaren. Vi andra kan ha åsikter, men får stödja oss på gissningar.

Genom vigseln förenas ett par i äktenskapet, och vill i trohet dela livets glädje och sorg. Det är det vigseln handlar om, och det är ju det viktigaste. För övrigt håller jag fullständigt med Helle Klein i hennes generella argument mot brudöverlämning som fenomen. Men rätt ska vara rätt.

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Aktuellt, Reflektion. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ordväxling, ordklyveri och gissningar

  1. Q skriver:

    Kloka tankar! Bra att lyfta fram att in- och utgång inte är reglerat i kyrkohandboken.

    Det jag funderar över, som jag inte kommit fram till än, är i vilken mån en kunglighet har möjlighet att vara helt privat i detta. I alla andra avseenden talar man om att kungligheterna är samlande symboler för hela nationen. Kan man som kunglighet när man gifter sig sluta vara en samlande symbol? Har man inte i den positionen ett visst ansvar för sina val, eftersom man i sin upphöjdhet också gör något som kan, och ofta gör det, fungera normerande?

    Jag förstår inte Helle Kleins resonemang och lämnar det därhän. Vet inte heller varifrån Annika Borg fått uppgiften att kronprinsessan önskar bli överlämnad vid altaret. Men man kan diskutera frågan ”i princip”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s