It’s a small, small world


Det kom ett sms på väg hem från jobbet igår. ”Om du är hemma så kan jag komma och hämta tröjan nu strax”. Ja, visst, jag hann bara vara hemma en kort stund, så ringde hon på – en vän till min vän Lena. Jag hade lovat lämna en kvarglömd tröja. Det var kul att träffa henne, som jag hört en hel del om, vi växlade några ord och jag fick t o m en blomma för ”besväret”. Ett mycket gott intryck.

Två timmar senare kom ett nytt sms. ”Är du hemma? Du kan få bjuda på kvällste”. Jajamensan, vännen UK kom förbi efter ett sjukbesök hos sin mor. Lite trött och sällskapssjuk. Jag lämnade villigt strykningen och det blev ett långt kvällsfika. Kom plötsligt på att UK nog kände G som tittat in tidigare under kvällen – absolut, hon blev eld och lågor och berättade både svåra och ljusa minnen från tiden i Afrika. Lite gladare blev hon allt.

Men inte nog med det. Min M var också hemma och världen krympte allt mer när vi började prata om hemvister och släktingar. UK:s bonusbror hade bott i samma kvarter som M för länge sen, glada minnen från ett gruppboende med ovanliga människor mitt i ett helt ‘vanligt’ bostadskvarter. Sen kom vi in på reseskildringar och en berättelse från Haiti, där M fotograferade tidigare i vår. Reste med två män som talade swahili, och… kunde den ene vara samme tysk som UK kände? Jajamensan! En god och kär vän som hon inte träffat på mycket länge, och det var bara för M att ta fram både bilderna i datorn och visitkortet han fått. Här skulle tas kontakt igen.

Det var inte jag som pratade mest under kvällen – jag satt långa stunder och bara förundrades över hur vi människor lyckas hitta knutpunkter och gemensamma bekanta eller t o m släktingar, var vi än befinner oss i världen. Kom ihåg en gång i mångmiljonstaden Hongkong när jag sprang på en person som jag hade träffat några veckor tidigare i Kina…som en nål i en höstack men så blev det. Långt före mobiltelefonernas och Facebooks tid.

Det här kan man ju filosofera mycket över, men jag nöjer mig med att undra varför människor krigar när det är så väldigt mycket roligare att hitta det vi har gemensamt? Och jag stärks i min övertygelse om att Gud skickar oss i varandras väg. Jag var hemma just när min vän behövde en kopp te och några glada skratt. Och hon gav mej energi på flera plan.

Det var en god kväll. Tack Gud.

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Reflektion. Bokmärk permalänken.

En kommentar till It’s a small, small world

  1. Sanna skriver:

    Låter underbart!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s