För och emot


Det har varit en lång och berörande dag. Jag är egentligen alldeles för trött och förkyld, men måste ändå få skriva om intrycken.

Det gäller Israel/Palestina-konflikten. Jag vandrar på skör is här, för jag begriper alldeles för lite om den. Men vi har träffat och lyssnat till så många röster i dag, varav tre för Israel och en för Palestina. Alla lika övertygade om att de sitter inne med sanningen, alla lika engagerade. Men de tre Israel-rösterna (en presstalesman för staten, en deputy minister, en rabbin) lät som om de genomgått ett träningsläger där de drillat samma sak om och om igen:  ”Ja, visst kan Israel göra fel, men vilken stat är felfri? Kommer ni på någon bättre lösning än muren för att skydda mot terrorattacker, så vill vi mer än gärna lyssna. Vi har erbjudit många olika lösningar, men palestinierna säger hela tiden nej. Vi måste få skydda våra barn, så att de ska kunna få en framtid.”

Det lät så övertygande, och de var så sympatiska, trevliga  och glada i sin framtoning – men det skorrade så falskt. De var agitatorer, och de ville inte lyssna. Hade färdiga svar på allt, och körde över kritikerna i sin svada.

Men på museet Yad VaShem, det stora minnesmärket över förintelsen, blev jag ändå lite fundersam och mer förstående. En fantastisk kavalkad över människoöden, där judarna som dödades under andra världskriget inte bara blev en oformlig massa på sex miljoner – här nämndes de vid namn. Foton, ägodelar, böcker, kartor och en väldig massa annat vittnade om dem som personer. Deras livsöden, deras motståndsarbete, deras sympatisörer och deras fiender. Kanske är det inte konstigt att det har blivit som det blivit, judarna gaddar ihop sig mot hela världen – för alltid förenade i såväl blodig historia som gemensam kamp för en egen stat. Men förståelsen räckte inte till för vad erfarenheterna sedan har lett till. Att de förtryckta blivit förtryckare. Bamse säger i nån serie att den som är starkast också måste vara snällast, men det har de nog inte läst.

Så åkte vi till Ramallah och träffade PLO:s chefsförhandlare. Också sympatisk, men med uppgiven röst och ledsna ögon berättade han om sitt jobb som inte är bara ett jobb, utan ett liv. Om att den enda lösning han kämpar för är en tvåstatslösning. Om viljan att skapa fred. Om människor och deras vardag, om murens påverkan på deras liv. Måhända var det också en strategi för att få oss på fall, måhända fanns det även där sanningar som inte kom fram i ljuset.

Men den här gången skorrade inget. Han sa så mycket klokt, och jag har tyvärr inte anteckningarna hos mig just nu, men det fastnade i hjärteroten. Jag blev berörd. Och muren blev än mer obegriplig. Därför får en bild av den bli dagens bild. Godnatt, världen. Nu ska jag somna i Jerusalem. I morgon blir det checkpoint och Betlehem.

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Reflektion. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till För och emot

  1. Sanna skriver:

    Bamse har alltid rätt.

  2. Jacob skriver:

    Om man vill skydda sig från terrorister har man givetvis rätt att bygga en mur (även om det finns betydligt effektivare sätt). Men frågan är väl snarast var man ska bygga denna mur. Så om du träffar presstalesmannen, viceministern och rabbinen igen så kan du väl fråga varför man inte höll sig till den ”gröna linjen”.

  3. Stefan skriver:

    Du fastnade alltså för vad en i grunden auktritär propagandist från den Palestinska Myndigheten sade?

    Tragiskt.

  4. manderia skriver:

    Jag upplevde de israeliska talespersonerna som mycket mer auktoritära och oerhört mycket mer propagandistiska. Det var faktiskt läskigt.

  5. Lars C skriver:

    Jacobs inlägg påminner mig om, att nu här i Sverige har man stängsel för att hålla inne korna i beteshagar. Förr hade man stängsel för att hindra kreatur att gå in i trädgårdar.
    .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s