I packtagen


Damaskus minus en dag. Bara fredag kvar, sen upp snortidigt och resa till Syrien (tjänsteresa). I dag har jag jobbat på som bara den för att hinna. Skickat ut ett pressmeddelande, skrivit och tidsinställt ett annat för utskick i morgon bitti, samt skrivit ett färdigt och ett utkast som kollegan får skicka nästa vecka. Sen handlat det sista nödvändiga på apoteket, fyndat en användbar kjol, tvättat, strukit och dessutom hunnit se både nyheter (folkmord eller icke folkmord?) och ett program om mamman till Max och Saga som mördades i Arboga. Allt medan jag planerat packningen och lagt fram på sängen.

Det är så mycket lidande överallt. Min M har ringt och berättat från Haiti, och skickat några bilder. Han har sett förödelsen nära epicentrum. Och jag tycker det verkar som det är jordbävningar lite överallt på jorden mest varenda dag. Känns en aning oroligt att åka iväg, kanske därför jag har mer resfeber än vanligt. Eller också är det ”bara” stress, jag vet inte.

Försöker påminna både mig och M om att vi jobbar som vi gör för att vi bryr oss om andra människor. Men nånstans kommer jag till korta i att jag ändå bryr mig mest om mig själv och de mina. Jag står ut med att höra om andras barn bara inte mina egna drabbas. De har råkat ut för ett och annat under åren, och det finns inget värre än telefonsamtalet som väcker allt adrenalin till liv i hela kroppen. Mitt barn! Det gör ont bara att tänka tanken!

Och det är väl där nånstans som vi måste landa hela tiden. Om jag känner så för mina barn, så känner andra mammor och pappor precis likadant för sina. Oavsett hudfärg.

Måste få citera ärkebiskopen ur ett förord till en antologi som släpps den 21 mars: ”All respektabel etik behöver utgå från medmänniskans behov och förmågor. Det är för hennes skull vi handlar, det är med hennes situation för ögonen vi förväntas välja. Denna medmänniska kanske inte ens är född ännu och hon kan bo långt borta. Men hon kan också, med en helt annan bakgrund än min, stå framför mig.” Och: ”Värderingar är inga självklarheter. De måste underhållas och motiveras.

Vilken bok det är? Nej, det avslöjar jag inte nu. Det har jag skrivit ett pressmeddelande om – men det skickas ut först nästa vecka. När jag är ute och reser.

Annonser

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Reflektion. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s