Motvilligt intresse – och frivilligt


Lite motvilligt måste jag erkänna att jag har sett en hel del på vinter-OS, i alla fall för att vara jag. Nu står hockeyfinalen på, och jag har under dessa veckor lärt mig nya namn: Northug, Haag, Ferry (jaja, det borde jag ha kunnat tidigare!), Vonn och så några jag inte kan stava till. Har följt Anjas krasch och bragdcomeback, tårar vid missade medaljer, Jacob Hårds brustna stämma så fort det blir spännande i skidspåren och kvällstidningarnas obetalbara rubriksättningar. Blir det måhända tomt nu när det slutar?

Men vi har ju Melodifestivalen. I dag har jag läst om Pernilla Wahlgrens stress när SVT utsatte henne för att bli det sista namnet som lästes upp efter röstningen i går kväll. Och nu när hon kan andas ut och vet att hon får andra chansen på lördag – så krockar det med hennes brors bröllop! Stackarn. Jag bara önskar att hon hade tänkt på det lite tidigare, så kunde vi ha sluppit hennes studspoplåt från 80-talet. Visst är kvinnan 42 år? Det märktes tyvärr inte.

Men dagens stora händelse är ju att jag blivit ägare till en sprillans ny Nikon D90. Nu står den på laddning, efter en genomgång med den lilla komma-igång-boken (återstår den tjocka instruktionsboken – men jag har ju en privat instruktör som kan ett o annat). Många funktioner finns det… men jag är uppspelt som ett litet barn och ser fram emot att lägga ut nya, fräscha bilder här inom kort. Om två veckor bär det iväg på tjänsteresa till Damaskus – då ska jag kunna kameran tillräckligt för att ta bra bilder. Tack Magnus för att du inspirerar mig! Genom kameralinsen blir till och med vintern intressant…

Dagens möte: Lisbeth Salander-look-alike och hennes charmiga pojkvän. Nyss hemkomna från Thailand, härliga reseskildringar till en kopp gott kaffe ”till skillnad från det j-a pulverkaffet” de fått i två veckor. Kolsva-dialekt, tatueringar, piercingar och otrolig charm i kombination med integritet och närvaro i nuet. Det är rätt kul att umgås med unga människor.

Och nu gjorde Canada 2-0.

Annonser

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Just nu. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s