Pjunkig


Tänk jag sitter här i mitt pyttelilla hotellrum och blir lite pjunkig, som M skulle ha sagt. Lyssnar på mysiga låtar via Spotify i datorn. Äter macka med kycklingröra, dricker Fanta och trivs rätt bra i mitt eget sällskap. En underlig känsla, i sanning, för en som aldrig gillat ensamhet. Men man blir väl klokare med åren.

Fly away, take my hand. Spread your wings, reach the sky. I can make you believe, life is rich, rich within me. (Lenas sång)

Jag kunde ana att det fanns en himmel på jorden, jag såg den (…) Tänk alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött, för att möta den vackraste mänska jag nånsin mött. (Av längtan till dig)

Jag vill känna att jag lever, all den tid jag fått ska jag leva som jag vill. Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till. Jag vill leva lycklig för att jag är jag, kunna vara stark och fri, se hur natten går mot dag. Jag är här och mitt liv är bara mitt. Och den himmel jag trodde fanns, ska jag hitta där nånstans… (Gabriellas sång) —- lyssna HÄR.

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Just nu. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s