Därför


”Han känner mig. Där får jag vila och vara mig själv. Han höll om mig tills jag blev lugn. Vi tänker likadant…”

En kamrat berättade om sin nya relation. Om att få uppleva den totala samhörigheten i livserfarenhetens spår. Att vara vuxen, snart 50, och fortfarande utvecklas. Ha tid att tänka, att låta varandra bara vara i nuet, i smärtan, i glädjen, i det som ingenting är och det som är allt.

Lunchen, som skulle avätas snabbt, blev till ett långt samtal om livet och om relationer, spruckna som hela. Om våndan, skulden, kampen, vad ska barnen säga/tycka/tänka. Om balansgången i relation till den ”före detta”. Och samtidigt: lyckan i att bli sedd, förstådd, bekräftad – utan störra åthävor eller ord. Känslan av att ha all tid i världen. Närheten som bara finns.

Vi kände igen oss i varandras erfarenheter.

Men vi delade också undringarna – varför sover jag dåligt, varför sover jag för mycket, varför måste jag fortfarande äta må-bra-piller, varför är jag inte glad jämt, det har ju gått bra…

Att skiljas är att dö en smula. Det är väl därför.

Annonser

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Reflektion. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s