Kyrkan och Gud och jag


Kan inte hjälpa det – men jag tycker att Uppsala domkyrka är så vacker! De senaste dagarna har jag plåtat den i dimma, i soldis, med iskristaller och ur många olika vinklar. Det är så fint i den gnistrande vintern, nerifrån Fyrisån med detaljer från järnbron i förgrunden – eller nåt annat fint.

Är dock inte helt förtjust i den som gudstjänstkyrka, det känns som om Gud inte kan komma riktigt nära – eller att jag inte kan komma riktigt nära Gud, jag vet inte. Det är liksom så mycket i vägen. Inuti. Men utifrån fascineras jag av storheten och symboliken i att jag är liten men Gud är stor och det känns tryggt.

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Just nu. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s