Bakåtsikt från ett tåg


spårSitter på tåg till Karlstad med kollegorna, dags för pressnätverk i ett dygn. Vi träffas en gång per termin, brukar vara bra arbetsmöten och dessutom trevlig samvaro och mycket utbyte av erfarenheter. Vi behöver stärka varandra – och det finns alltid mycket att prata om!

Har inte skrivit på några dagar, det har varit rätt fullt upp. I går fick Svenska kyrkan två nya biskopar (läs mer HÄR) och medietrycket var ovanligt stort.

tuulikkiDet var första gången vi vigde två kvinnor samtidigt – men det var också första gången en svenskfinländsk kvinna och första gången en homosexuell kvinna blev biskop. Många finska medier på plats, förstås, men också från Tyskland och Frankrike av nån anledning. UNT på plats naturligtvis, men de stockholmsbaserade redaktionerna uteblev – i stället fick jag springa benen av mig för att en av de stora skulle få telefonkommentarer med både Eva Brunne och Tuulikki Koivunen Bylund mellan vigningsgudstjänsten och mottagningen hos ärkebiskopen. Trodde det skulle gå lite snabbt, men vi blev till slut tvungna att avbryta för att reportern hade svårt att lyssna och anteckna samtidigt (ja, det var en man…).

evaSom vanligt var det högtidligt och festligt och stort och lite rörande att se de nyvigda som färdiga biskopar med mitra, kåpa, stav och kors – strålande av glädje över alla människors stöd och fina ord i vigningstalet. Känner mig lite stolt att få vara med och skriva historia, även om gudstjänsten inte blir så mycket gudstjänst när man ska springa i gångarna, hjälpa media och hålla lite koll. Mest nervös var jag att fotobryggan skulle rämna, men fotograferna såg nöjda ut och tackade för all hjälp efteråt, trots att det var trångt. Men vi var ju fem pressekreterare på plats, så det gick vägen – även vid foto- och frågetillfället efteråt. Kallt och regnigt, ja – men varmt inombords.

Sen dog jag i sängen hemma. Slocknade både en och två gånger. Tänk så trött mankan bli!

Annonser

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Aktuellt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s