Dans i Colombia


Den sortens möten jag gillar allra mest går nog inte att förvänta sig ska ske varje dag. Och eftersom jag inte börjat samla möten (skriftligt) förrän nyss, så måste jag få lyfta några som ligger bakåt i tiden.

Idag tänker jag på två sötnosar i Colombia. Jag har tillstånd att publicera bilder på dem, men av hänsyn till deras säkerhet lägger jag inte ut namnen. Vi var där från Svenska kyrkan på en journalistresa i februari 2009, för att uppmärksamma den långvariga konflikten i landet. De medföljande journalisterna fick också se vilka projekt vi stöder via Lutherska Världsförbundet, för att stärka människor som lever på flykt i sitt eget land, eller som motarbetas av staten på olika sätt. Längs en fantastisk flod i Arauca och i området kring Chocó mötte även jag människor som fick mig att se att hoppet är det sista som överger människan.

Kopia av _DSC7399Vid ett möte med byrepresentanter fick jag genast ögonkontakt med en liten gumma, en och en halv meter lång (typ), som bara kunde något enstaka ord på engelska. Hennes ögon tindrade, hon såg busig ut och jag blev så full i skratt. Vår dialog skedde med kroppsspråk blandat med några engelska och spanska ord. När jag sa att jag heter Ewa slog hon ihop händerna av förtjusning, tog ett par glada skutt och associerade genast till urmodern. ”Då är vi släkt” slog hon fast, och ja, visst var det som att möta en kär släkting. Vi dansade lite, kramades och log. Henne glömmer jag inte.

Kopia av _DSC7638På besök i en stadsdel i Chocó blev jag lite trött av värmen och gick undan en stund för att hitta skugga. Men vita besökare rör sig inte obemärkt och särskilt barn är snabba att haka på när det händer något. En radio stod på någonstans och på nåt sätt började det spritta lite i mina trötta fötter och lillkillen visade genast att han hade rytmen i blodet. Vi tog en svängom och i takt med att svetten rann så rann även energin till. Det är fascinerande att kunna mötas över språk- och kulturgränser – sådant kommer jag alltid att njuta av!

Foton: Magnus Aronson

Advertisements

Om Ewa

Ju äldre jag blir desto mer fascinerad blir jag av möten. Inte sammanträden, utan de stunder i livet när jag verkligen möter någon - i en blick, i ett samförstånd, i en åsikt, en insikt, en aha-upplevelse. En bebis genomträngande, avslöjande blick, min hundkompis Mira som förstår när jag mår dåligt, bästa vännen L som skickar ett sms just i den stund jag behöver det som mest. Sånt vill jag skriva om!
Det här inlägget postades i Berörd, Relationer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s