Tack, bra!

”Hur mår du idag?” frågade tjejen som gjorde kaffet till mig. 

”Tack det är bra”, sa jag, ”och hur har du det?”. 

Och så fick vi ett trevligt litet samtal på morgonkvisten mitt i Stockholm Centralstation. Hon hade jobbat sen klockan fem och ritade två hjärtan vid mitt namn på muggen. 

Det gillade jag. 

Annonser
Publicerat i Just nu | Lämna en kommentar

Till min yngsta dotter

stinaDen här lilla sötnosen fyller 25 idag. Hon föddes en fredag när jag egentligen skulle ha jobbat min sista dag, men innan arbetsdagen hann börja så låg jag på Ackis i Uppsala med en liten Alla hjärtans dag-present på armen. Hennes far konstaterade att det såg ut som en maffiauppgörelse i rummet på förlossningen, och det blev ingen hemgång samma dag för att jag hade blött så mycket. Men vem kommer ihåg sånt när belöningen, en välskapt flicka med vackraste ögonen i världen, blickade upp mot mig. Sköterskorna försökte sätta fast en liten rosett med kardborreband i det obefintliga håret och den satt väl kvar en liten stund. En liten, liten stund.

Och nu har det gått 25 år. År med en parvel som spelat boll på olika sätt sedan hon började gå, som rullade på fina ”R” redan vid två års ålder (jag heteRR Stina RRRRöllgårdh”), som plockade skräp på vägen till skolan och höll reda på buss- och arbets/skoltider för hela familjen. Tjejen som samlade på tjugolappar för det var många mer pengar än hundralappar, och själv sparade ihop till inlines, amerikanska jeans, skor med hjul på hälarna och sin första mobiltelefon. Som var ensam tjej på killarnas födelsedagskalas och kom hem nöjd, svettig, och berättade att hon hade vunnit i brottning. Som spelade pingis, tennis, innebandy, fotboll, blev uttagen till elitlägret i fotboll men missade det på grund av skador, som fick titta på i stället för att spela i Gothia Cup för att tummen var gipsad för sjuttielfte gången. Som ville bli stå-upp-komiker OCH kock. 

Älskade Stina, gumman min, du har kämpat med dig själv och igenom motgångar redan i unga år, du har åstadkommit massor, lärt känna dig själv som feminist, du är en fantastisk kvinna med huvudet på skaft, du står för den du är och jag är så stolt över dig så du kan inte ana.

25 år är en slags milstolpe i livet, värd att fira och värd att stanna upp kring. Jag önskar dig samma som jag önskade din syster för tre år sen, men det kan upprepas: Jag önskar dig ett gott liv, inte helt utan motgångar men kraft att ta dig igenom dem. Ett glatt liv, men inte helt utan tårar, för de renar och rensar. Ett lugnt liv, men inte helt utan stormar för de skakar om och kan skapa nya plattformar och nya perspektiv.

Du är en medspelare med god speluppfattning, var rädd om den förmågan i arbetslivet och andra sammanhang där du har nytta av teamwork och din strukturella förmåga, din blick för helheten och vad som egentligen är viktigt. Använd din otålighet konstruktivt, omvandla den till energi att gå framåt men våga stanna upp ibland och lita på att du är buren av oss som älskar dig. Var rädd om den du är, var rädd om kärleken som brinner inom dig, älskade tösen min.

Jag hoppas jag får följa dig länge, länge på din livsresa. Stå på dig, var rädd om dig, våga ta för dig – för du är värd allt! Vila i att du är du, du duger, du är älskad och därför den bästa Stinan i världen.

Till sist, en vers ur Kärleksvisan av Sarah Dawn Finer:
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro
för att jag älskar dig så som du är.
Och jag vill ge dig allting jag har,
låt mig få bära dig när du är svag
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

Med all min kärlek som räcker till evigheten och tillbaka.
/Din mor

Notering | Posted on by | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

En ljus promenad med Tomas Sjödin

Jag har hört det från två kloka människor nu, två varianter på hur man bäst börjar en vardag. Och jag håller med, men det är lättare sagt än gjort att omsätta uppmaningarna i praktisk handling. Det är inte så lätt när det blir skarpt läge – till exempel att vakna av ett sms eller en nyhetsflash som gör att arbetsdagen börjar i sängen med mejl, chatt med kollegor eller webbsurfning för att få koll på läget. Det som gör att makens omtänksamma fråga, ”Kan du inte göra dig i ordning och äta frukost innan du börjar jobba?”, provocerar i stället för att få mig att stanna upp.
Budskapet i den frågan hörde jag också i dag, med andra och betydligt fler ord, under en frisk långpromenad med Tomas Sjödin i hörlurarna, ett nedladdat Vinter i P1 från 30 december 2016. Lite småsvettig och rosig om kinderna satt jag sedan på konditori Fågelsången med en cappuccino och en bondkaka i ett försök att se objektivt på min vardag utifrån ett söndagsperspektiv.
Tomas Sjödin pratade om de tre morgonvälsignelserna: stillheten, mörkret och tystnaden. Sedan sa han till mig (ca 9 min in i programmet):
”Jag tror att man har mycket att vinna på att börja dagen, om så bara under några flyende minuter, med att lyssna mer till sitt hjärta än till nyheterna. Innan dagen vaknar och alla samtal och sms och möten börjar anlöpa, försöka tänka på vad som är ens uppdrag just denna dag – och, ännu viktigare, vad som INTE är det. 
Om man hela tiden bara svarar på det som möter, flyttar man aldrig fram sina egna positioner. Och om man inte agerar i tid, formas snart ens eget liv av yttre faktorer och andras förväntningar i stället för av ens egen längtan. Det är så man går vilse, det är så man drunknar i detaljer. Jag tror mer på att försöka möta dagen på ett bra sätt än att försöka fånga dagen: Jag försöker fokusera på ljuset, ljuset i världen, ljuset i de människor jag ska möta, ljuset som nästan inte går att urskilja i den hopplöshet många lever i. Jag riktar in mig på det jag vill möta, det jag önskar se växa i och runt mig. Så förbereder jag mig att fort och kvickt avrunda det jag inte behöver blanda mig i.”
När jag lyssnade på Tomas Sjödins ord insåg jag faktiskt av vem jag hörde budskapet först. Det kan ta en stund (eller två) innan irritationen över att en närstående ”lägger sig i” ens prioriteringar övergår i tacksamhet över att han ser och bryr sig. Det är en välsignelse att vara två. Och jag får väl helt enkelt kliva upp tidigare på morgnarna för att hinna ta kommandot över arbetsdagen.
ljuset
Med fokus på ljuset… (Foto: jag, från Coops parkering).
Notering | Posted on by | Lämna en kommentar

Nunnan och jag på bron

Vi möttes på Västgötaspången, nunnan och jag. Det var en fantastiskt vacker januarimorgon och jag hade egentligen en smula bråttom till jobbet – men vissa morgnar måste man bara få njuta av. Det gör i alla fall inte jag särskilt ofta i januari, så nu var jag helt enkelt tvungen att stanna upp inför skådespelet på morgonhimlen.

Jag har en vacker gångväg till jobbet, längs Fyrisån, men eftersom jag går åt fel håll i relation till morgonljuset fick jag denna morgon nästan gå baklänges för att se mig mätt. Och stanna upp där det blev som allra vackrast. Vilken himmel!

Så, där på den lilla gång- och cykelbron över ån, mellan Katolska kyrkan och Fonus och med utsikt över anrika hotell Hörnan, möttes våra blickar medan båda fumlade upp mobilkamerorna i vinterkylan. Vi log mot varandra nästan lite generat och samtidigt i samförstånd – vem kan motstå detta? Sida vid sida tog vi helt säkert identiska bilder (inget filter!). För min del blev resultatet en Facebookuppdatering med många gilla, vad hon gjorde med sin bild har jag ingen aning om. Vi pratade inte. Vi bara förstod varandra.

Men varje gång jag går över Västgötaspången ser jag hennes varma leende för mitt inre, och minns ett gott ögonblick av samförstånd. Det värmer långt in i vintermörkrets huttrande morgnar.morgonljus-i-januari

Publicerat i Möten, Vackert | Lämna en kommentar

Sorg, ilska och vanmakt

I morse när jag gick till jobbet var mitt största bekymmer om och i så fall hur jag skulle fira Magnus och min femåriga förlovningsdag, på egen hand. Han är utomlands på fotojobb månaden ut, och hur kul är det att fira ensam? Men nån liten guldkant hade jag ändå tänkt mig denna hösttorsdag.

Nu när jag kommit hem från jobbet är frågetecknen kring det eventuella firandet mitt minsta bekymmer. Tankarna går oavbrutet till de föräldrar som i morse sa hejdå till sitt barn i tron att det skulle bli som vanligt framåt kvällen. Middagsbestyr, kanske läxläsning och till och med lite tjat om städning eller mobilanvändning eller så. I stället måste de försöka ta in det ofattbara som drabbat just deras son, just dem som föräldrar, just den skolan. Försöka fatta att sonen inte längre finns ibland dem.

Som förälder mår jag illa vid blotta tanken, hjärtat klappar ångestsnabbt och sorg, ilska och vanmakt avlöser varandra. Jag som inte ens har nån anknytning till Trollhättan eller ens avlägset känner någon av de inblandade. Det är föräldern i mig som reagerar, och högst irrationellt tänker jag att det är tur att mina döttrar inte går i skolan längre – men so what? De, och jag, mamma, mina syskon, mina bonusbarn och -barnbarn eller någon annan kan ju drabbas på jobbet, på stan, på universitetet, på dagis, i tunnelbanan eller varsomhelst, närsomhelst… tänker jag vidare och blir plötsligt rädd för allt. Galenpannor och extremister, förvirrade eller onda människor – hur skyddar man sig? Är ondskan, våldet och hatet starkare än godheten, friden och kärleken?

IMG_4215Jag tänder #mittljus för alla sörjande, för kärleken och alla goda krafter som går samman såna här gånger. När sånt här som inte får hända ändå händer. När det ofattbara, otänkbara ger människor en rejäl käftsmäll och lämnar dem med ett stort, nattsvart hål i hjärtat.

Jag tänder #mittljus för skolbarn som tvingats uppleva fruktansvärda scener, som kommer att ha svårt att somna i natt, jag ber för alla föräldrar som ska försöka förklara varför sånt händer och försöka omgärda sina barn med trygghet trots allt. Gud, snälla Gud, var med dem!

Jag tittar på min förlovningsring och pratar med Magnus i telefon, hans röst värmer och jag vilar i att vi har varandra och kanske gör dagens händelser att jag uppskattar honom, mina barn och alla andra nära och kära ännu mycket mer.

När det otänkbara händer
Som ingen människa kan förutse
(…)
Kan någon se nån mening
i något av det som sker
Varför drabbades just du
Varför just här och nu

Du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer
(Mauro Scocco)

Publicerat i Aktuellt, Berörd | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Tio kvinnor

Ett år sen sist men nu blev det av igen. Tio kvinnor möts här hemma, vi skär frukt, dricker bubbel, äter lite tilltugg och samlas sedan runt middagsbordet – och plötsligt har kvällen rusat iväg. Mina nio gäster täcker in en stor del av mitt liv, från 1970 till nu. Vi har mötts i olika sammanhang och någon känner ingen annan än mig, men när kvällen gått är hon sist kvar i livligt samspråk med en annan av gästerna. Vi har mötts, skrattat, pratat i olika konstellationer – men faktiskt pratat i helgrupp de sista timmarna.

Skrattat åt roliga (våra egna) historier knutna till vigslar, skrattat åt märkliga sånger vi lärt oss i våra tidiga kyrkliga sammanhang, reflekterat över vad det ändå har gett oss och förundrats över att vi fortfarande är kvar i ett kyrkligt sammanhang, om än inte riktigt samma. Vi har ätit köttgryta, chips och fruktsallad, vi har druckit vin och låtit tankarna flyga fritt, skojat med varandra och nickat igenkännande åt varandras berättelser om livet just nu. Vi har pratat jobb, renoveringar (walk-in-closet – jo, jag tackar!), depressioner och annat viktigt.

Vi är i olika faser i livet men känner igen och bejakar, kramas som tack för kvällens gemenskap och säger att det här ska vi göra igen – väl medvetna om att det kommer att dröja för tiden går ju så fort och det är ju så mycket annat som måste hinnas med men nån gång blir det av. Och då, då har vi väldigt trevligt igen.

Kanske i oktober nästa år. Eller i februari. Vem vet?

Publicerat i Just nu, Möten | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Mister du en…

Det finns visst undersökningar som visar hur lång tid det tar att hitta en gemensam bekant när man träffar och börjar prata med en helt okänd människa.

Vi sjunger i guldkåpor i vår kör GUG - Gamla Uppsala Gospel.

Vi sjunger i guldkåpor i vår kör GUG – Gamla Uppsala Gospel.

Ikväll tog det inte lång tid alls när jag skjutsade hem körkompisen Annika efter sångövningen. Vi sjunger båda i altstämman men hade i princip bara hejat på varandra tidigare. Ikväll fick jag anledning att fråga om hon ville ha skjuts hem – och fick bilen full in till stan. Genast började det gamla vanliga snacket när människor som inte känner varandra träffas: ”Var jobbar du? Aha, men där känner ju jag NN…” Eller: ”Va? Tänk, där har NN och NN jobbat…” Eller: ”Jaså, har NN slutat, varför då?”.

Nå, jag har haft en arbetskamrat som nu jobbar på samma arbetsplats som Annika. Jag var ledsen när han slutade, för det var en bra sort och trevlig dessutom. Men nu jobbar han där och jag har fått en ny stämkompis i kören. Give and take… 😉

Publicerat i Just nu | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar