Räknar lite…

Igår klarade jag av det femte av 12 behandlingstillfällen med cytostatika. Jag har nu fått nio av totalt 18 påsar.

Tidsmässigt är jag alltså ännu inte halvvägs, men i antal påsar gift är jag det.

Och efter förra helvetesveckan, som var den första i varjeveckasbehandlingen som pågår fram till månadsskiftet juli/augusti, så är det en lättnad att må så bra som jag gör idag jämfört med dagen efter förra gången. Då fick jag två sorter, igår bara en – så det är ju förklaringen. Men ändå.

Hur som helst går det framåt. Det är bra.

Annonser
Publicerat i Cancer | 4 kommentarer

En stund mellan #metoo och Guds famn

Sitter med den här sanslösa utsikten från sjukhuscaféet vid onkologen på Akademiska sjukhuset. Undrar över denna #metoo-staty varje gång jag kommer hit – hur kunde nån få för sig att nån vill vila ögonen på detta? Att det skulle vara nån slags utsmyckning?

Sitter här för enkel lunch mellan samtalet hos kuratorn (och även denna gång glömde jag fråga henne om hon vet nåt om statyn) och medicinsk yoga, som jag går på varje tisdag. En och en halv timmes långsamma tänjande rörelser, lugn och ro och lite meditation på slutet. En sjuksköterska leder yogan, jättebra. En välbehövlig time out varje vecka, med fokus på att vara bara här och nu.

Det enda som stör mig är de mantran som används, som känns onaturliga för mig att uttala högt. Men jag har kommit på att jag kan nynna lite tyst ”Jag är i Guds famn” för mig själv i stället, det funkar fint till det melodiska hummandet. Och jag känner mig lugn och trygg.

Publicerat i Cancer | 4 kommentarer

En skitdag med glädjetårar

En riktig skitdag blev den här söndagen. Medicinen hjälpte inte. En tung promenad i regnet hjälpte inte. Fick parkera i soffan, låta tårarna trilla, och sova. Ställa in planerat konsertbesök och besök av vänner. Orkade bara inte.

Då kom morsdagsblommor från mina älskade, saknade döttrar. Sms-hjärta från en bonusdotter. Och tårarna trillade ännu mer. Och en vänlig, varm bloggkommentar. Fler tårar.

Men det är ju roligare att gråta av glädje.

Publicerat i Cancer | Lämna en kommentar

Under täcket

Igår tappade jag så mycket hår att det syntes stor skillnad från morgon till kväll. Nu har jag rakat av alltihop. Det återstår lite stubb men snart är jag helt kal.

Det gör fysiskt ont (i hårsäckarna) att tappa håret. Det gör mentalt ont (i min identitet) att ta bort alltihop.

Jag vill stanna kvar under täcket idag.

Det kommer jag inte att göra.

Men så känns det just nu.

Publicerat i Just nu | 2 kommentarer

Kanelbullen som humanitär insats?!

Jag hade väl aldrig kunnat ana att jag skulle kunna bli målgrupp för ett humanitärt program. För mig som jobbar i Svenska kyrkan och en del med biståndsrelaterade frågor, där vi arbetar för att människor som utsatts för svält, krig och naturkatastrofer ska få hjälp att resa sig starkare, handlar humanitära program om just det. Inte om mig.

Men igår fick jag tänka lite annorlunda. Jag var på en kurs på Akademiska sjukhuset för cancerdrabbade kvinnor, en kurs med namnet Look Good… Feel Better. Jag hade lite slarvigt sagt att jag skulle på en sjalknytningskurs, och få lite sminktips. Jag tänkte nämligen skippa det där med peruk och i stället satsa på kepsar och vackra sjalar. Det låter ju käckt, men det är klart att jag också gråter över att håret nu ramlar av och att jag inte känner igen mig själv i speglar och skyltfönster. Jag känner mig drabbad.

Det går naturligtvis aldrig att ställa i relation till människor vars hela tillvaro slagits i spillror och befinner sig på flykt med en osäker framtid. Men katastrofer kan ha olika omfattning och de kvinnor jag mötte på kursen har alla drabbats av någon slags katastrof  i sina liv. Jag gick hem från kursen med känslan av att en kanelbulle kan göra skillnad:

För Look Good… Feel Better presenterades för oss som ett humanitärt program. Det startades i USA 1989 för kvinnor som behandlas för cancer och finns i ett 20-tal länder runt om i världen, i Sverige sedan 2003. Med sponsring från kosmetik- och hygienföretag erbjuder Look Good… Feel Better kostnadsfri professionell rådgivning om hudvård och utseenderelaterade problem, som kan uppstå under behandlingen mot cancer.

Jag har aldrig ägnat mig mycket åt smink och hudvård men märker ju hur inte bara insidan av kroppen utan även hud, naglar och hår påverkas och slits av en intensiv cytostatikabehandling. Det är viktigt (inte bara skönt) att ta hand om sig och göra det man kan för att må bättre både fysiskt och mentalt. Jag kan hålla illamåendet i schack genom att motionera så mycket som möjligt, och kan jag må bättre av att hålla hud och naglar i gott skick so be it! Göra det trasiga så helt som det går. Och det var ju så skönt! Ljuvliga hudvårdsprodukter som gjorde ansiktet lent, vänliga hudterapeuter som talade om för oss snaggade, skalliga kvinnor att vi var duktiga och vackra – och ett rosa läppstift eller svagt lila ögonskugga som lite extra piff. En helt vanlig men cancerpräglad måndag.

LGFB_5871Visst reste jag mig en liten aning starkare där och då. Och jag kommer säkert att rota lite i alla de produkter vi fick med oss hem i en jätterosa necessär. Rengöring, uppmjukning, behandling av ett mjukare slag än cellgifter.

Men kanske kommer jag att öva mest på sjalknytningen. Kanelbullen, kallas den variant som vi fick förevisad.

 

Publicerat i Cancer | 4 kommentarer

Kapningen

En film säger mer än ord…

Och för dej som inte orkar titta (3 min 40 sek) – här är slutresultatet:

Så går även den här dagen till historien. TACK till min underbara frisör Elentine på Salong Antiqua. Vi har teamat i typ 27 år…

Publicerat i Cancer | 3 kommentarer

Från morgonilska till livskraft

Vaknade i protest i morse, jag ville inte ville inte VILLE INTE få cytostatika igen. Efter att ha mått bra i fyra dagar kändes det oöverstigligt att behöva börja om med illamående, äckelsmak i munnen, huvudvärk, trötthet med mera. Så i ren ilska tog jag en stavgångspromenad, 40 minuter i rask takt. Med en P1-dokumentär i öronen om en kvinna som gömde sig på ett kvinnoboende, på flykt från sin våldsamma sambo – så blev stegen ännu lite ilsknare.

By the way, så har jag nyss upptäckt guldgruvan P1 Dokumentär – vilka historier, vilka berättelser, vilken fantastisk journalistik! Här har jag för många, många promenader framöver. Det går inte att sluta lyssna.

Efter duschen kom nästa obehaglighet när jag försökte få ordning på håret och tyckte att det inte kändes som vanligt. Insikten slog mig samtidigt som jag ryckte lite onödigt hårt (ilsket, kanske) i håret – och fick en väldigt hårig hand…

Så det är nu det börjar. De sa ”inom 2-4 veckor”, och idag har det ju gått precis två…

Men sen började uppryckningen. Vännerna peppade direkt, och det gemensamma budskapet var att håravfallet ju är ett ”kvitto på att behandlingen verkligen har avsedd effekt”. Jag behövde höra det. Och att håret kommer ju tillbaka. Nu behöver jag bara vänja mig vid tanken på att snart raka av det. Det ska jag nog klara.

Och jag klarade av påsarna med rött och vitt också. Den sista, som orsakade mig rätt jobbiga besvär för två veckor sedan, droppades in dubbelt så långsamt idag och den här gången gick det bra. De är så bra på onkologen, uppstår besvär så gör de allt för att lösa dem och den här gången var det tydligen inte så svårt.

Så här såg det ut.

Fina färger! Jag har alltid gillat rött – och här får det symbolisera både giftet och livskraften på en och samma gång. Det som dödar det onda men inte de friska cellerna som har livskraft nog att byggas upp igen.

Nu vet jag ju att det blir en trött och jobbig period igen. Vilan ligger i att det finns en plan, en tanke med alla åtgärder och medikamenter. I det känner jag mig fullkomligt trygg med sjukvården. På hemmaplan är jag tryggt omgärdad av familj och vänner som  ”bärarlag” när jag kroknar.

Och i båda sammanhangen kan jag än en gång konstatera att #tillsammansärgrejen

Tack till alla er som hört av er idag (tänk att ni håller koll på när jag får behandling) och alla andra dagar. Varje ord betyder så mycket!

Publicerat i Cancer | 6 kommentarer