Världsaidsdagen

Ett möte blev inställt så jag gick på morgonmässa i kapellet på jobbet i stället – vilken tur! Vår nya policychef Gunilla, som jobbat med hiv och aidsfrågor i södra Afrik,a tände ljus och lät gudstjänsten handla om världsaidsdagen. Mina tankar gick direkt till Felix, Diana och Paskazia – tre personer som vi fick möta i Tanzania för ett par veckor sedan. De får alla stöd via den evangelisklutherska kyrkans hiv- och aidsprojekt Huyawa, och berättade generöst sina historier för oss svenska besökare. Jag har skrivit om Felix på Svenska kyrkans webb, läs gärna!

Jag har (vad jag vet) inte träffat någon aidssjuk tidigare. Jag vet inte om vi är så mycket bättre på att prata öppet om den sjukdomen här hemma än i Afrika, och Gunillas berättelse i morse om hennes danske vän gav mig mycket att tänka på. Han har föreslagit ett jubelår för hiv/aids – vilken tanke, va! Ett jubelår för att lyfta hoppet för de smittade/sjuka, för att utplåna skulden och skammen, för att se människorna, för att… – ja, fyll i själv.

Felix berättelse är i stort sett bara tragisk, men efter vårt besök hos honom och dottern Diana tog hon oss med till ett möte med föreningen “Personer som lever med hiv och aids” och om jag hade förväntat mig en sorglig samling blev jag mycket överraskad. Vi möttes med sång och dans, glada kvinnor, män och barn som tog emot oss med varma blickar och skratt och överöste oss med gåvor i form av färsk frukt dekorerade med allsköns vackra blommor i olika färger.

Den lilla samlingssalen, där dessa människor från fem byar träffas regelbundet för föreläsningar och gemenskap, blev knökfull och efter formaliteterna fortsatte dansen. Glädjen stod högt i tak och jag är fortfarande arg på mig själv för att jag var för feg att ge mig in i ringen och skaka loss kroppen lite. I stället försökte jag föreviga allt via kameran. Men så här efteråt hade jag velat leva i nuet just den stunden, delta i glädjen och självförtroendet i att vara många och kunna dela det svåra. Framtiden är måhända kort för många av dem, men tack vare stödet från varandra och kyrkan behöver de inte gömma sig. Hoppet lever. Vilket adventsbudskap!

PS. Här finns en mycket intressant intervju med Gunilla, förresten!