Under ett paraply

Men, så irriterande! Det som inifrån jobbet kändes som ett trivsamt smattrande mot fönsterblecket var vid närmare kontakt ett eländigt regnväder med snålblåst. Jag kämpar med paraplyet på väg hem, måste vinkla det framför mig i stället för rakt ovanför mig, annars blåser det avigt, och när jag har det framför mig ser jag inget. Hör medmänniskor gångtrafikanter muttra över att jag är i vägen, men de kan väl väja då, de som inte har ett bångstyrigt paraply framför sej? Men det hjälper inte så mycket, regnet skvätter upp i ansiktet och skymmer sikten genom glasögonen, tränger in genom skorna och inte bryr sig bilisterna om att däcken forsar fram genom pölarna på gatan och blöter ner inte bara skorna utan alla kläder vi har på oss, vi som försöker ta oss hem genom staden.

Väl hemma upptäcker jag hyrfilmen som skulle lämnas före 18, det är bara att grabba tag i paraplyet och ge sig i väg. Men haha, regnet, den här gången har jag torra stövlar som skyddar åtminstone fötterna! Inne i ICA-butiken ser alla dränkta ut och jag lämnar inte bara filmen utan provianterar som om jag aldrig mer skulle gå ut. En massa gott att äta, ska sitta i soffan och trösta mig efter pärsen.

Ja, visst är jag ironisk nu. Jag har ju läst fd kollegans bloggposter om hur regnet ÖSER ner i Centralamerika, och kanske var det i överförd bemärkelse som jag kämpade mot vädrets makter på min korta väg hem. Försökte ta in och förstå det som familjen Ekelund förmedlar. De är på plats i San Salvador med tre barn, och bor (förmodligen) tryggt men har sett en trädgård flyta bort på samma gata. De upplåter sitt hem åt en familj som måste fly undan regnet. Fram till igår morse hade det fallit 1256 mm regn i El Salvador, att jämföra med 1998 under Mitch, då det föll 861 mm. Detta märks inte i svenska media, här är vi fortfarande mer upptagna av Juholt och Bildt och, föralldel, den 91-åriga dementa Ganna som trots allt inte utvisades idag kl 15 utan har fått två veckors respit (ibland skäms man att vara svensk).

Själv har jag ägnat arbetsdagen åt tämligen oviktiga saker (i jämförelse) men har sprungit mig trött i korridorerna. Kanske varit till nytta för någon men kände någon slags längtan efter att ge mig ut och rädda världen. Det får dock vänta, nu är det dags för middag i mitt torra, varma, trygga kök. Jag kan ju börja med att vara tacksam för den förmånen.

Under ett paraply i Uppsala.