Stolthet, fördomar och allvar

Det var mycket stolthet under Prideparaden i lördags. Det var stolta föräldrar, stolta barn, stolta invandrare, stolta kompisar… you name it. Själv gick jag inte tåget, men satt som en stolt regnbågsförälder ändå på muren vid Maria Magdalena kyrka och fascinerades av skådespelet. Alla dessa glada människor! Det var fest, det var män, kvinnor, barn, unga, medelålders, gamla med alla möjliga sexuella läggningar. Det var politiska partiers företrädare (hann identifiera Filippa Reinfeldt, Romson/Fridolin m fl), glada och stolta poliser, doktorer, präster och så Stockholmsbiskopen Eva Brunne under parollen ”Störst av allt är kärleken”. Biskopen var förresten med för 31 år sen, då var det 276 deltagare i demonstrationen…

Igår var det 40.000, påhejade av tio gånger så många. Glitter, glam och glamour – men allvaret fanns också, inte minst i form av en och annan polis från ”Hatbrottsjouren”. Jag såg mycket som jag inte kan påstå att jag gillar, mycket som jag inte förstår, fördomar som besannades och en del som jag skakade på huvudet åt – men varför bli så provocerad att man måste göra någon annan illa? Att hatbrottsförebyggande poliser måste vara på plats, för säkerhets skull.

Några i tåget marscherade, med tejpade munnar, för alla dem som inte kan marschera. Som inte kan leva öppet, som inte får uttrycka sina åsikter utan risk för repressalier. De gav exempel från diktaturer och länder där man av andra skäl inte kan leva öppet med en annan sexualitet än hetero.

Jag satt där på muren och dinglade med benen, trygg i ett Sverige där man 2011 kan säga vad man tycker och leva som man vill. Skulle jag vilja tro, i alla fall.