På det nya året kan jag inte lova att skriva bättre eller oftare, men jag önskar såå att jag kunde skriva som till exempel Marcus Birro. Han sitter i Högalidskyrkan och ber och det blir en krönika som går rakt in i mitt hjärta. Vilket vittnesbörd. Läs hans krönika om det glödande inre rummet!
Ett möte blev inställt så jag gick på morgonmässa i kapellet på jobbet i stället – vilken tur! Vår nya policychef Gunilla, som jobbat med hiv och aidsfrågor i södra Afrik,a tände ljus och lät gudstjänsten handla om världsaidsdagen. Mina tankar gick direkt till Felix, Diana och Paskazia – tre personer som vi fick möta i Tanzania för ett par veckor sedan. De får alla stöd via den evangelisklutherska kyrkans hiv- och aidsprojekt Huyawa, och berättade generöst sina historier för oss svenska besökare. Jag har skrivit om Felix på Svenska kyrkans webb, läs gärna!
Jag har (vad jag vet) inte träffat någon aidssjuk tidigare. Jag vet inte om vi är så mycket bättre på att prata öppet om den sjukdomen här hemma än i Afrika, och Gunillas berättelse i morse om hennes danske vän gav mig mycket att tänka på. Han har föreslagit ett jubelår för hiv/aids – vilken tanke, va! Ett jubelår för att lyfta hoppet för de smittade/sjuka, för att utplåna skulden och skammen, för att se människorna, för att… – ja, fyll i själv.
Felix berättelse är i stort sett bara tragisk, men efter vårt besök hos honom och dottern Diana tog hon oss med till ett möte med föreningen ”Personer som lever med hiv och aids” och om jag hade förväntat mig en sorglig samling blev jag mycket överraskad. Vi möttes med sång och dans, glada kvinnor, män och barn som tog emot oss med varma blickar och skratt och överöste oss med gåvor i form av färsk frukt dekorerade med allsköns vackra blommor i olika färger.
Den lilla samlingssalen, där dessa människor från fem byar träffas regelbundet för föreläsningar och gemenskap, blev knökfull och efter formaliteterna fortsatte dansen. Glädjen stod högt i tak och jag är fortfarande arg på mig själv för att jag var för feg att ge mig in i ringen och skaka loss kroppen lite. I stället försökte jag föreviga allt via kameran. Men så här efteråt hade jag velat leva i nuet just den stunden, delta i glädjen och självförtroendet i att vara många och kunna dela det svåra. Framtiden är måhända kort för många av dem, men tack vare stödet från varandra och kyrkan behöver de inte gömma sig. Hoppet lever. Vilket adventsbudskap!
PS. Här finns en mycket intressant intervju med Gunilla, förresten!
Early morning i Bukoba i Tanzania. Ligger o lyssnar till de afrikanska ljuden, aldrig tyst ens under natten som för min del präglats av toalettspring. Magen värker o jag ska upp om en timme till ännu en intressant dag men det känns just nu lite jobbigt.
Har lånat en kollegas surf hot spot eller vad det nu heter, men annars är det sparsamt med internetmöjligheter. Fick iväg lite bilder till jobbet igår kväll, ikväll hoppas jag få till den påbörjade texten också.
Det är märkligt att vara första gången i ett land o ändå är allt så välbekant. Den röda jorden, de gropiga vägarna är förvillande lika Etiopien, liksom alla ljuden.
Nu avtar regnet och syrsorna tar över. De ylande hundarna verkar ha somnat, böneutroparna likaså. Kanske kan jag också. Låter mig vaggas av vindens sus, hemma i Afrika.
Men, så irriterande! Det som inifrån jobbet kändes som ett trivsamt smattrande mot fönsterblecket var vid närmare kontakt ett eländigt regnväder med snålblåst. Jag kämpar med paraplyet på väg hem, måste vinkla det framför mig i stället för rakt ovanför mig, annars blåser det avigt, och när jag har det framför mig ser jag inget. Hör medmänniskor gångtrafikanter muttra över att jag är i vägen, men de kan väl väja då, de som inte har ett bångstyrigt paraply framför sej? Men det hjälper inte så mycket, regnet skvätter upp i ansiktet och skymmer sikten genom glasögonen, tränger in genom skorna och inte bryr sig bilisterna om att däcken forsar fram genom pölarna på gatan och blöter ner inte bara skorna utan alla kläder vi har på oss, vi som försöker ta oss hem genom staden.
Väl hemma upptäcker jag hyrfilmen som skulle lämnas före 18, det är bara att grabba tag i paraplyet och ge sig i väg. Men haha, regnet, den här gången har jag torra stövlar som skyddar åtminstone fötterna! Inne i ICA-butiken ser alla dränkta ut och jag lämnar inte bara filmen utan provianterar som om jag aldrig mer skulle gå ut. En massa gott att äta, ska sitta i soffan och trösta mig efter pärsen.
Ja, visst är jag ironisk nu. Jag har ju läst fd kollegans bloggposter om hur regnet ÖSER ner i Centralamerika, och kanske var det i överförd bemärkelse som jag kämpade mot vädrets makter på min korta väg hem. Försökte ta in och förstå det som familjen Ekelund förmedlar. De är på plats i San Salvador med tre barn, och bor (förmodligen) tryggt men har sett en trädgård flyta bort på samma gata. De upplåter sitt hem åt en familj som måste fly undan regnet. Fram till igår morse hade det fallit 1256 mm regn i El Salvador, att jämföra med 1998 under Mitch, då det föll 861 mm. Detta märks inte i svenska media, här är vi fortfarande mer upptagna av Juholt och Bildt och, föralldel, den 91-åriga dementa Ganna som trots allt inte utvisades idag kl 15 utan har fått två veckors respit (ibland skäms man att vara svensk).
Själv har jag ägnat arbetsdagen åt tämligen oviktiga saker (i jämförelse) men har sprungit mig trött i korridorerna. Kanske varit till nytta för någon men kände någon slags längtan efter att ge mig ut och rädda världen. Det får dock vänta, nu är det dags för middag i mitt torra, varma, trygga kök. Jag kan ju börja med att vara tacksam för den förmånen.
Under ett paraply i Uppsala.
Vi har tillbringat ett dygn tillsammans, tre 50-åriga kvinnor (nåja, en fyller snart). I stället för presenter lovade vi att göra nåt kul tillsammans och det blev teaterföreställningen Riktiga män med många glada skratt och aha-upplevelser (är det SÅ karlar upplever oss???). Sen hittade vi till Eriks (Lallerstedt) bakficka där vi bara fick plats vid bardisken men ändå fick betala många hundra (var) för mat och dryck. Dyrt, men det är vi värda och GOTT var det ju. Promenad hem till B på Östermalm, via de fina kvarteren längs Strandvägen och väl hemma i våningen fortsatte kvinnosnacket till efter midnatt. Oj, vad vi pratade.
Vi har känt varandra sen vi gick i mellanstadiet på Svenska skolan i Addis Abeba på 70-talet. Vi är alla tre storasystrar, vi har bestämda åsikter, vi är alla skilda men har börjat om (ja, en av oss med samme man, det är häftigt) och vi känner oss som ”förr” när vi träffas. Men det har ju hänt så mycket och vi är sannerligen inte samma tjejer som vi var i sexan. Men det spelar liksom ingen roll med alla år av oregelbunden kontakt och – periodvis – år av tystnad, när vi ses så möts vi och har hur mycket som helst att prata om. Många liknande erfarenheter (gå i väggen, prestationskrav, skilsmässor, övervikt…) men också många olika. Vi peppar varandra, ger tips o råd, skrattar åt och med varandra. Det är nån slags systerskap som liksom inte ger utrymme för att vi skulle tappa kontakten trots att vi alla har andra bästa vänner och delat så mycket mer med andra. Det vi har, det har vi, utan att leva kvar i det förgångna. Nej, vi pratar inte så mycket om uppväxten i Etiopien, den finns ju där i bagaget i alla fall. På ett positivt sätt.
Vi lever i nuet, tipsar om roliga eller nyttiga appar och delar erfarenheter om hur man stöttar unga vuxna barn. Vi känner ett behov av att träffas mer, oftare, men kanske vet vi i alla fall att det kommer att dröja ett år eller så till nästa gång. Då kanske det blir i den nyinköpta sommarstugan på Sydafrikas sydöstkust, man vet aldrig. I alla fall har medsystern fått goda råd om inredning och exteriörfärg. Ingen avundsjuka, nej nej. Vi önskar henne allt gott när hon ska fira jul där. Och nån gång kommer vi också dit, helt säkert. För vi är ju 50, vi är vuxna, och vi gör väl som vi vill.
Vuxna kvinnor på vift.
”…gör det mig illa berörd att man idag valt att återigen politisera gudstjänsten i samband med riksmötets öppnande genom att upplåta delar av gudstjänsten åt att låta en imam och en rabbin predika inför församlingen” skriver Jimmie Åkesson på SvD Opinion.
Frågan är vem som politiserar gudstjänsten. Eller rättare sagt, jag tycker att det är han själv som gör det. Därför glädjer det mig extra mycket att han får svar på tal på SvD Opinion i dag:
”Den kristna värdegrunden som är en betydande del av vårt samhälle får inte kapas av Sverigedemokraterna för att användas i grumliga politiska syften. Initiativet att ha en mångreligiös gudstjänst är värdefullt i tider som dessa då det inte är en slump att hatbrott mot muslimer ökat med hela 40 procent (enligt Brottsförebyggande rådet), samma år som Sverigedemokraterna med sin uttalat islamfientliga valkampanj tog sig in i riksdagen.”
Det gick så fort att passera 50. Och igår fick jag ett brev med rubriken ”Erbjudande till dig som är 50+”. Spännande? tills jag läste. Jo, jag får byta min kötid i Uppsalahems kö till ett annat företags bostadskö till trygghets- och seniorbostäder.
Men snälla. Jag har fyllt 50. Inte 65.
Det var mycket stolthet under Prideparaden i lördags. Det var stolta föräldrar, stolta barn, stolta invandrare, stolta kompisar… you name it. Själv gick jag inte tåget, men satt som en stolt regnbågsförälder ändå på muren vid Maria Magdalena kyrka och fascinerades av skådespelet. Alla dessa glada människor! Det var fest, det var män, kvinnor, barn, unga, medelålders, gamla med alla möjliga sexuella läggningar. Det var politiska partiers företrädare (hann identifiera Filippa Reinfeldt, Romson/Fridolin m fl), glada och stolta poliser, doktorer, präster och så Stockholmsbiskopen Eva Brunne under parollen ”Störst av allt är kärleken”. Biskopen var förresten med för 31 år sen, då var det 276 deltagare i demonstrationen…
Igår var det 40.000, påhejade av tio gånger så många. Glitter, glam och glamour – men allvaret fanns också, inte minst i form av en och annan polis från ”Hatbrottsjouren”. Jag såg mycket som jag inte kan påstå att jag gillar, mycket som jag inte förstår, fördomar som besannades och en del som jag skakade på huvudet åt – men varför bli så provocerad att man måste göra någon annan illa? Att hatbrottsförebyggande poliser måste vara på plats, för säkerhets skull.
Några i tåget marscherade, med tejpade munnar, för alla dem som inte kan marschera. Som inte kan leva öppet, som inte får uttrycka sina åsikter utan risk för repressalier. De gav exempel från diktaturer och länder där man av andra skäl inte kan leva öppet med en annan sexualitet än hetero.
Jag satt där på muren och dinglade med benen, trygg i ett Sverige där man 2011 kan säga vad man tycker och leva som man vill. Skulle jag vilja tro, i alla fall.
Jag kan inte uttrycka det bättre själv – läs Lena Sundströms kulturdebattartikel i DN idag: ”Så skapas en fiende”!
Så otroligt bra skrivet – och viktigt!
(Har bara ett tillägg: Lena återberättar från radioprogrammet Medierna i P1, att ”vår ärkebiskop har blivit medietränad för att kunna bemöta den anstormning från medierna som brukar möta muslimska företrädare efter al-Qaida-dåd, eftersom Anders Behring Breivik kallar sig kristen”. Det är en sanning med modifikation. På väg till SVT-studion efter Norgeattentaten förberedde jag honom bara på att frågan skulle kunna komma, och han grunnade på vad han i så fall skulle svara. ”Medieträning” är att ta i.)
Först: Såg Mona Sahlin i Kungsan idag och var bara tvungen att tala om för henne hur bra hon var i TV4, tillsammans med biskop Eva Brunne, efter Norgeattentaten. Hon verkade bli glad. Och poserade villigt på bild med min dotter. Gilla!
Sen: Var på mitt livs första Stockholm Pride. Som nyfiken medmänniska och som glad regnbågsförälder, tillsammans med dottern. Och som gäster till två ackrediterade fotografer kom vi oss in på backstage-minglet strax före invigningen. Inget märkvärdigt alls, man fick en öl och tillfälle att spana lite på åtminstone några kändisar. Unni Drougge kråmade sig framför fotograferna, Victoria Sandell Svensson kom med fru och två barn, Babsan svischade förbi i nåt gröngult och sen var det dags för invigning på stora scenen i Kungsan.
Lite kul var det. Humor och allvar från scenen. Konferencieren Moa(?) är okänd för mig men var kvick i munnen och knep en hel del poänger. Men jag förstår inte fixeringen vid det sexuella, som om HBTQ-folket endast är sexuella varelser och bara är ute efter att omvända ”heterosarna” så de förstår tjusningen med att hångla med nån av sitt eget kön. Måhända var det ironi, men funkade inte på mig. Varför spä på eventuella fördomar, när man samtidigt ständigt måste kämpa mot alla dessa fördomar? Skoja gärna och mycket, men låt oss heterosar vara hetero, och lyft upp det vackra, innerliga och äkta i all form av kärlek.
Kanske har det med åldern att göra, men jag blev mer imponerad av – vad jag förstår – radarparet Kjell Rindar och Anna Mohr. 70-åringarna i sina rosalila skjortor (tyvärr tog jag ingen bild på dem) talade övertygat och varmt om sina erfarenheter i såväl den politiska som kristna sfären, och trots bistra erfarenheter står de där på scenen och gläds åt att man kan tala öppet om HBTQ-frågorna i Sverige idag, i Kungsan 2011. Jag är glad och stolt över att stå där som den jag är och med armen om min dotter.
Jag har lite svårt att förstå all utstyrsel och de extrema uttrycken, men det är så lätt att stå och döma trots att jag själv tycker att jag har en öppen inställning till mina medmänniskor. En kvinna framför mig har konstig frisyr, konstiga kläder och extremt många ärr på sina armar. Jag förstår att hon har sin historia, och förmodligen har kämpat för att bli sedd och hörd. Om hon blir det nu, som den hon är nu, så fine. Sammanhanget stärker och jag hoppas att jag med min närvaro har betytt något för någon, som den hetero jag är.
Sist: Amen.
Två av invigningstalarna: Pär Wiktorsson och Catharina Fox Loft, ordförande och vice ordförande för Stockholm Pride.
Tillägg 2 augusti: Du, L, som skrivit en kommentar till ovanstående – den typen av angrepp på enskilda mäniskor, eller för den delen hela Pridefestivalen, godkänner jag inte för publicering i min blogg.
